Jag läser Roslund-Hellströms senaste bok. Med pauser, för den är så erbarmligt dålig att jag inte står ut.
Jo, den är spännande. Ganska så. Men mindre spännande än deras andra böcker, och inte tillräckligt fängslande för att motivera - håll i er - 587 sidor. Har förlagsredaktörer alldeles slutat skära nu för tiden? Får författare betalt per ord?
Men framför allt så skriker jag om jag tvingas läsa ytterligare en tungfotad och ödesmättad formulering i stil med de här:
Han vände boken upp och ner, lirkade ut metall som om ett par minuter skulle bli en fem centimeter lång miniatyrrevolver.
Hon såg på honom och han nickade försiktigt och slog samtidigt ut med armarna i luften, hon var på väg någonstans och han begrep inte vart.
Han var inte säker på om hon hade lyssnat, hennes ögon var frånvarande, och han flydde till två små huvuden som sov på två små kuddar och han luktade på dem och smekte deras kinder och lämnade sedan huset i villaområdet som sov.
Är det verkligen bara jag som tycker att detta är dåligt? Grabbar, ni tror att ni skriver hårdkokt och pregnant som Hemingway eller Sjöwall-Wahlöö eller för den delen Ed McBain. Men det gör ni inte! Det blir bara fånigt.
För att inte tala om den bisarre polisen Ewert Grens som lever ut sitt livs tragedi genom att solodansa i tjänsterummet till Siw Malmkvist.
Kurt Wallander, kom tillbaka, allt är förlåtet!
*Kräkas*
SvaraRaderaDet är inte hårdkokt, det är omständigt. Och konsten är att komprimera det man skriver, inte brodera ut en hel jävla ryamatta. Säger jag som älskar Sjöwall-Wahlöö
Det här är en paradox tycker jag, att i vår tid av snuttifiering så blir underhållningsromaner och underhållningsfilm bara längre och längre. Jämfört med för femtio år sedan alltså. På 1800-talet fick författare som Victor Hugo och George Sand betalt per ord och originalen är hopplösa att läsa, minns jag att Knut Ståhlund sa en gång i Femina.
SvaraRaderaNär jag som allmän-intresserad läsare av både skönlitteratur och debattartiklar men utan formell utbildning i litteratur eller politik jämför citatet ovan (Roslund-Hellströms deckare) med det nedan (Åkessons debattartikel) så konstaterar jag att jag med viss ansträngning kan förstå Åkesson men vad fasen är det som händer i deckaren? Håller han på och smider en revolver? Går hon i sömnen?
Däremot och apropå slutklämmen hos dig tyckte jag Jan Guillous analys av musiksmak hos svenska deckarpoliser (hans sommarprogram) var rolig.
SvaraRaderaÄlskade också Sjöwall-Wahlöö när jag läste dem i sena tonåren. Undrar om jag ska våga mig på en omläsning.
Hemingway är jag lite skeptisk till just nu när jag läser hans lilla memoarsamling A moveable feast (jag skickar dig gärna mitt ex). Den får mig att tvivla på om mannen hade känslor. Men det är kanske det som är hårdkokt stil.
Hahhaha! Jag inser att jag är djävulskt elak mot R-H. Citaten är lösryckta, fast ungefär så där är boken. Men den tog sig något på slutet, det ska erkännas. Jag läste ut den igår.
SvaraRaderaKul med fler som gillar S-W! Jag älskar dem, men jag har en enorm invändning, något som mig veterligen ingen kritiker tagit upp och som nästan förtjänar ett eget inlägg. Det är (den våta) drömmen om den sexuellt frigjorda kvinnan. Roseanna är det första exemplet, och är i sig helt acceptabelt. Men sedan blir det bara värre och värre. Undrar om det var Per Wahlöö som skrev de avsnitten? Och vad tänker Maj Sjöwall om dem idag?
Jag diskuterade Gun-Britt Sundströms Maken på en annan blogg och någon som var med på den tiden det begav sig suckade över den tidens anda som hon idag fann det svårt att förstå. Tron på den fria kärleken alltså, möjligheten att få allt och ha kakan kvar.
SvaraRadera