Parallellprocesser

Juni 2005. Svensk ljuvlig försommar, och O:s pappa är döende. Efter en ofattbart kort sjukdomstid, bara några veckor, inser vi alla att det är så det är.

O ber mig att försöka lägga barnlösheten åt sidan, att försöka att inte sörja och älta och krångla utan låta honom gå igenom det han måste: pappas död och begravning.

Jag klarar det inte, skam till sägandes, jag sviker honom. Jag är sårig och nedsliten och trött. Jag vill trösta och vara ett stöd, men jag vill också tröstas. Jag klarar det inte, vi klarar det inte. Vi grälar som vi aldrig har grälat förr, och nämner skilsmässa som ett reellt alternativ. Eller är det bara jag som pratar om det? Jag minns inte.

Ungefär samtidigt blir ett barn till. Omständigheterna är okända för oss. Men jag vet namnet på kvinnan i vars kropp det händer.

Mars 2006. Vårvinter efter en lång vinter och en ännu längre höst. Tillvaron är tung, jag orkar inte riktigt med den. Jobbet, de långa pendlingsresorna, sorgen som inte är akut längre men istället verkar ha slagit rot i mig. Kronisk sorg?

O och jag grälar fortfarande en hel del, regelbundet när orken tryter. Sida vid sida stretar vi på, uthärdar vardagen, arbetar envist mot en bättre framtid. Vi åker skidor tillsammans, går på teater och konserter. Vi planerar för flytten till vår nya lägenhet. Vi tittar på barnvagnar och spjälsängar. Vi har svårt att mötas i trötthet och ledsnad, men vi ger inte upp. Särskilt inte han.

En måndag i mars skiner solen och jag ringer AC. Jag får bra besked om att vår flytt inte behöver försena adoptionen. Jag tittar i almanackan och känner mig hoppfull för första gången på mycket länge. Vi ska ha barn, faktiskt. Äntligen.

Denna dag klockan tio på kvällen lokal tid, föds ett barn i Seoul. Det är en pojke.

Juli 2006. Sommar igen. Jag är sjuk, kroppen är bortdomnad från midjan och neråt. Läkarna utreder och gör bland annat en hjärnröntgen med magnetkamera. Man körs in i en jättelik cylinder och måste ligga stilla medan det smäller och bankar. Sköterskan frågar om jag vill ha något lugnande, många patienter får panik av att ligga i det trånga utrymmet. Men jag har inga anlag för klaustrofobi så jag avböjer. Istället somnar jag nästan därinne, trots oväsendet.

Oron jag känner går knappt att formulera. Naturligtvis är jag rädd att jag ska vara allvarligt sjuk och kanske dö. Men den rädslan får inte riktigt fäste. Istället förtvivlar jag över att vi mött ännu ett hinder på vår långa väg till barn. Med kronisk neurologisk sjukdom får man inte adoptera.

Några veckor tidigare har en nitisk barnläkare i Seoul reagerat på att en viss liten pojke, tre månader gammal, tycks ge dålig ögonkontakt. En omfattande undersökning dras igång, bland annat röntgas hans hjärna med magnetkamera.

Augusti 2006. Jag är inte frisk, men på god väg,och har fått klartecken från läkarna att skaffa barn på vilket sätt det vara må. Korea har ändrat sina regler vilket har resulterat i kraftigt ökade väntetider.

Men vi vill inte vänta en sekund längre än vi måste. Vi frågar om det finns några barn med det som AC kallar medicinska frågetecken.

Jag sitter på Sommarön, i ett rum som är mig välbekant sedan jag var liten, och hör orden: "Det finns en gosse, han är född i mars."

Oktober 2006. Första mötet. Q ligger på mage på golvet, iklädd ljusblå byxor och tröja med krage. Jag närmar mig försiktigt, vill inte skrämma honom, känner stor respekt för denna lilla varelse, ännu så okänd. Jag sätter mig på knä bredvid honom, böjer mig så att mitt ansikte kommer i jämnhöjd med hans. Han möter min blick och ler ett strålande leende.