Jubileum, beslut och uppdatering

Nu är det mars 2009 vilket betyder att det är fem år sedan jag började hälla ut mina tankar på nätet.

Då var jag arbetslös och ägnade mig åt att plugga projektledning, söka jobb (dock inte alltför entusiastiskt) och framför allt, med hela min varelse och väsen, alla mina tankar och drömmar: att längta efter barn. Samt göra vad jag kunde för att få några. Då hade vi genomgått tre IVF:er. Jag var inte särskilt hoppfull inför framtiden. Jag tänkte mycket på adoption men såg stora hinder på vägen: jobb till mig, jobb till O, ökad balans och psykisk styrka hos mig för att alls klara av adoptionsprocessen. Jag var så bräcklig och jag inbillade mig att den skulle vara svår. Och så var vi långt ifrån färdiga med projektet IVF. Tyckte vi.

På fem år kan mycket hända. Det liv jag lever idag är fjärran från det jag levde då.

Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag egentligen vill med mitt bloggande. För några veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för att stänga ner Helgas dagbok och eventuellt börja på ny kula under annan pseudonym, med något annorlunda inriktning. Q börjar bli stor nu, det blir alltmer problematiskt att blogga om honom. Han uppfyller mig och gör mitt liv helt, hur skulle jag inte kunna skriva om honom? Men jag är rädd om hans integritet och vill inte lämna ut honom. Hur klara denna balansgång?

Nu tror jag att jag har bestämt mig. Vi ska ju ha en till, en nummer två. Ännu är det helt ogripbart för mig, trots att en del praktiska förberedelser pågår. Men så tänker jag på de parallella processer som bevisligen ledde fram till mitt livs lyckligaste möte. Och inser att nummer två kanske redan finns. En färdig liten människa med alldeles egna förutsättningar som kommer att göra entré i våra liv och bli lika viktig och självklar och älskad som Q. Hur märkligt det än verkar att mirakel ska kunna upprepas.

Denna dagbok kommer att fortsätta tills nummer två är hemma med oss. För då kommer även Helga att vara hemma, mer än hemma. Två barn är mer än jag någonsin vågade önska mig.

Hur mitt bloggliv artar sig efter detta får vi se. Men jag tror att jag kommer att vilja ha bättre koll på mina läsare då, förmodligen till priset av en minskad läsarskara. Men jag kommer inte att försvinna ut i rymden utan att lämna ett flyttkort efter mig!