När jag körde till kören idag pratades det IVF på radion, med anledning av Nobelpriset. Jag lyssnade på intervjuer med en IVF-patient och med en professor. Mitt i en mening stängde jag av. För det gjorde ont.
Fem år efter det sista försöket överrumplas jag av smärtan. För mig är IVF förknippat med enbart lidande. Förfärligt, utdraget lidande.
Om folk frågar brukar jag svara att IVF nog är fantastiskt för de som lyckas, men för oss som misslyckas är det helt för jävligt och något man borde sluta med snarast möjligt.
Betyder detta att jag missunnar IVF-föräldrar deras lycka, eller för den delen Robert Edwards hans Nobelpris? Naturligtvis inte.
Det betyder inte heller att jag är olycklig över misslyckandena eller min oförmåga att bli gravid och föda barn. Jag tror faktiskt att jag har lagt det där bakom mig nu.
Mina samtal med psykologen har fått mig att förstå att den otillräcklighet jag ibland känner just nu som mamma till den viljestarke trotsande fyraåringen och den bestämde högröstade "sömn är underskattat" ettåringen, har samma klangbotten som de känslor som uppfyllde mig under IVF-åren. Att göra så jävla gott man kan. Att sträcka sig till det yttersta. Men att ändå inte räcka till.
Otillräckliga är det nog många som känner sig. För mig råkar det vara infertiliteten som ljuder. Andra har säkert andra spöken.
Jag är inte bitter, även om det kan låta så. Jag är faktiskt inte arg över att läkarna förbisåg min missbildade livmoder. Jag är inte arg över att vi gjorde fem IVF och fyra FET och betalade cirka hundratusen i onödan. Det enda som fortfarande gör mig arg är bemötandet vi fick genom hela resan. Nonchalansen. Oförståelsen för hur jävla jobbigt det var. Att vi fick noll och intet stöd i att fatta det tyngsta beslutet: när det var dags att lägga av.
Men det är inte IVF-teknikens fel. Så skål på dig Robert Edwards. Fyra millioner barn ska ha fötts med IVF.
Men inte mina.
KRAM
SvaraRaderaJag vill inte tänka att man ÄR infertil. Precis som man inte är sin sjukdom om man har något annat heller. Det är något man drabbas av. Och som omvärlden inte alltid hanterar som det förtjänar.
SvaraRaderaMen ibland kommer det mirakulöst en lösning. Ibland IVF, ibland adoption, ibland något annat. Kram!
Jag tar fasta på detta: "För oss som misslyckas är det helt för jävligt och något man borde sluta med snarast möjligt." Ja, det är fantastiskt för dem som lyckas, för resultaten överskuggar helvetet. Men om man inte får det man jobbat för?
SvaraRaderaVarför, varför, varför är det obligatoriskt med kuratorbesök INNAN man får hjälp av sjukvården att skaffa barn, men inte under tiden? Eller efter? Det är då man behöver det som bäst, trasig, eländig och missmodig som man är. Hur många går sönder på vägen? Inte lika många som blir jublande glada, förstås, men väl ett antal som inte ska underskattas.
Infertilitetsbehandlingar är inte en särskilt människovänlig business,
Ja, just detta som oxå är min käpphäst i alla samtal om IVF-kliniker: "Att vi fick noll och intet stöd i att fatta det tyngsta beslutet: när det var dags att lägga av"
SvaraRaderaIstället tvärtom: "om vi provar det här, stimulerar si, ökar dosen så... så ska det gå ska ni se." Och för oss - som föräldrar till ett underverk av de 4 miljonerna - även med tillägget "Det har ju gått en gång, det är klart det ska fungera igen".
Till sist kom vi själva, alltför sent till punkt. Och kunde sätta den. Något som vi måste för att kunna gå vidare till adoption. Med facit i hand skulle det ta just så lång tid för att det var just den här lillebroren vi skulle ha. Men att INGEN från klinikeena hjälper till att ens nämna att punkten finns är så skrämmande...
Jag har också funderat på det. Hur slutar man, hur ger man upp när det inte funkar? För det pratas ju väldigt sällan om det.
SvaraRaderaDet är uppfriskande med någon som är motvalls i den här frågan, och det förvånar mig förstås inte att just du vågar vara det!
SvaraRaderaTeknik har två sidor, själva tekniken och hur man ska använda den.
Det är sällan samma människor som engagerar sig i båda sidor. Man brukar ju skämta om Systembolagets motsägelsefulla attityd till sina produkter, men frågan är om det är den enda rätta.
En springande punkt är förstås att klinikerna är fulla av teknikförespråkare som inte har vunnit förrän tekniken har lyckats. Medan som du tydligt själv visar kan man som familj hitta vinsten någon annanstans.
(Dessutom måste man förstås kunna försonas med verkligheten om man till sist inte vinner alls.)
Säger en som är glad att den andra parten såg till att vi inte ens hoppade på tåget.
IVF kan vara med mest fantastiska som finns. Det vet vi inte ännu, mannen och jag. Vi går idag in i vecka 17 och att vi ens kommit hit på endast ett avbrutet och ett fullständigt försök ett mirakel. Och med mirakel menar jag då både ett medicinskt och ett mental sådant.
SvaraRaderaSkulle inte det här gå bra så orkar jag nog inte mer. Trots att vi nu varit närmare än många andra och kommit så här långt. Då kommer istället fokus att flyttas till det där drömbarnet från någon annanstans. Det som vi redan samlar kötid för att få en chans att bli föräldrar till. Går graviditeten bra och vi önskar syskon så blir det nog genom adoption. Även om vi då vet att vi kan lyckas med IVF. Jag vill inte ner i det där nattsvarta hålet igen.
Det här kanske låter konstigt från en som är gravid, men jag måste erkänna att jag hellre läser din blogg än gravidsidor på Internet. Jag känner mig mer hemma här på något sätt. Du, O och Q och nu även Y har varit och är fortfarande mitt ljus i barnlöshetsmörkret. Ni och det lilla pyret som vi inte riktigt vågar hoppas på ännu.