Beslut

Igår fick jag en P-stav inopererad i armen. Dr Livmoder och jag valde detta alternativ framför en hormonspiral. Mitt underliv ska få vara ifred. Förhoppningsvis kommer det att tacka mig genom att låta mig slippa mina gräsliga menstruationer i fortsättningen.

Det känns som något av ett avslut samtidigt som jag har kommit till avslut-beslut i en högst relaterad fråga.

Jag ger fan i att försöka få något skadestånd från Patientskadenämnden eller liknande instanser för att man inte tidigare upptäckte att vår infertilitet orsakades av min livmoder.

I veckor och månader har jag haft en skrynklig lapp på skrivbordet med en webbadress och ett telefonnummer. I veckor och månader har mamma frågat mig, inte varje gång vi talar, inte ens varannan, men tillräckligt ofta, om jag inte ska ta och söka skadestånd.

Varje gång har jag irriterats av hennes tassande attityd, att hon tror att jag inte kan prata om min livmoder utan att börja gråta, att hon inte lyssnar på mina förklaringar att dröjsmålet inte alls beror på att jag tycker att ämnet är jobbigt eller känsligt, bara att det är så jävla TRÅKIGT. Och för att jag har ungefär en miljard andra grejer att tänka på som är mycket viktigare. Ett barn, ett jobb, en man, en sommarstuga, en Sommarö, ett själv, en hälsa, en vikt, ett liv.

Om någon hade kunnat sammanställa ansökan och prydliga journalkopior i en hög och gett mig den att underteckna och posta hade det inte varit några problem. Om någon vill ge mig sisådär hundratusen för att kompensera kostnaden för våra meningslösa IVF-försök hade jag sagt ja tack. Men så funkar det ju inte.

Mamma lovar att hjälpa mig, men hennes hjälp visar sig bestå av ett telefonnummer till en gammal god vän som visst ska vara insatt i ämnet. Lappen blir liggande. Myriader av viktigare telefonsamtal förblir oringda, samtal till egna vänner som borde vårdas, vänskaper jag behöver.

Senaste gången mamma var här grälade vi om saken. Hon frågade än en gång, jag svarade ungefär som ovan. Då kände hon sig ifrågasatt (ack detta ömtåliga moderssamvete) och blev defensiv. Dagen därpå undrade O vad vi diskuterat så högljutt frampå natten. Sedan satte han sig vid datorn och gick metodiskt genom texten på Patientskadenämndens hemsida.

Vi kom tillsammans fram till att man med bästa vilja i världen inte kan påstå att vi lidit någon påvisbar fysisk skada av att diagnosen av min missbildade livmoder försenats. Psykisk skada möjligen, fast hur bevisar man det? Ekonomisk skada ja, men det tar lagen inte hänsyn till.

Och vem är det egentligen som har gjort fel? Det som krävdes för att ställa rätt diagnos var ett ingrepp under narkos, inte något man gör lättvindigt. Efter hur många misslyckade IVF:er är det rimligt att göra ett sånt? Fler än tre troligen. Fyra? Eller kanske rentav fem?

Vem gjorde fel? Knappast Carlanderska som gjorde två IVF och ett frysförsök med strålande resultat, minus graviditeten då. Sahlgrenska som gjorde två IVF och två frysförsök kan troligen inte lastas heller (de brydde sig ju åtminstone om att kolla min sköldkörtel). När vi så kom tillbaks till Carlanderska och gjorde två frys till borde de kanske ha dragit öronen åt sig men solklart är det inte. Vår sista klinik Sophiahemmet gjorde klart för oss att chanserna var mycket små att lyckas vid ett femte försök, men avrådde inte.

Jag tycker ärligt talat inte att någon av alla mina läkare gjorde fel i detta avseende.

Det jag istället hade velat få kompensation för är en helt annan sak. Redan på ett tidigt stadium funderade jag på vad vi skulle göra om vi aldrig lyckades med IVF. Hur länge skulle vi hålla på, vad skulle vi göra sedan. Oron och ältandet tog mycket energi och kraft, och jag mötte inte särskilt stor förståelse från någon. Allt såg ju så bra ut. Man ska inte ta ut elände i förskott. (En förnumstig visdom som jag i och för sig håller med om.)

Inte ens mot slutet av vår resa var det någon som gav oss ett rakt svar på frågan när det var dags att sluta. Det kan ni bara avgöra själva, löd omkvädet. En enda person gav ett definitivt besked, och det var överläkaren på St Göran. Han avrådde från att göra en femte IVF med tanke på att de fyra tidigare hade misslyckats trots utmärkta odds. Honom visade jag gruvlig otacksamhet genom att tilldela epitetet Jubelpitt, den som vill veta mer kan leta i arkivet under juli 2005.

Det jag saknade och det jag tyckte och tycker att vi hade rätt att kräva var bättre vägledning i detta svåra beslut. Är det rimligt att man ska försöka och försöka tills man inte orkar mer? Tills pengarna, äktenskapet, hälsan eller själsfriden tar alldeles slut. Min barnlängtan var så stark att den drev mig att tömma mig själv på allt. Tack och lov att jag redan tidigt visste att adoption fanns som alternativ! Det räddade mig. Och idag är allt bra. Men jag hade mått bättre tidigare om någon hade hjälpt mig, räddat mig från mig själv och min obändiga vilja.

Detta är jag arg över, och detta: när jag sprayade för femte och sista gången brast jag i gråt inför en häpen barnmorska. Men lilla vän, vi har inte förstått att du mådde så dåligt, sade hon bekymrat.

Inte förstått?! Hur kan man tro att någon mår något annat än dåligt när man är inne på IVF nummer fem utan graviditet?

Hennes reaktion är typisk för omhändertagandet vid IVF. Empati och omtänksamhet men kortsiktig och reaktiv sådan. Oj, hon gråter, fram med näsdukar. Men aldrig att de av sig själva frågade hur vi mådde. Av rädsla för vad vi skulle svara?

Kunde få skadestånd för detta skulle jag vilja ha det. Men det går förstås inte, och rätt så. Men jag önskar att jag kunde bidra till en förändring av omhändertagandet.