Frågor med svar

Å vad roligt att få en massa frågor! Jag börjar med att svara på några av dem. De jag inte svarar på nu kommer att få egna inlägg senare.

För att göra det hela mer spännande tar jag frågorna i någon sorts kronologisk ordning, logiken bakom är kanske uppenbar endast för mig själv.

Diagnoserna, hans och min
Storken undrar hur min man reagerade på att inte bli biologisk pappa, det är ju mig det är fel på. Hon får genast svar på tal av min man själv som mycket riktigt påpekar att den som först ansågs vara infertil var faktiskt han.

När den diagnosen ställdes gav den upphov till många svåra tankar hos mig. Mer eller mindre öppet övervägde jag att lämna O, för min barnlängtan var kompromisslös medan hans var i stort sett obefintlig. Det måste ha känts bittert för honom, det förstår jag idag, och jag är innerligt glad och tacksam över att han höll ut. Han är och var en trofast klippa som jag kunde storma runt, vars stabilitet jag förbannade och behövde. (På hans fyrtioårsfest förra året höll jag ett tal där jag bland annat tackade honom för att han orkade hela vägen och trodde på oss när jag inte gjorde det. Q ackompanjerade talet med kvitter. Intet öga var torrt, kan jag belåtet rapportera.)

Efter första diagnosen gick det några år, jävliga sådana. När den slutliga domen (boven = min livmoder) kom var det ganska skönt. Vid det laget spelade det mindre roll vems felet var, det stod ändå klart att några bioungar skulle det inte bli.

Jag frågar O vad han tänker, han hade ju kunnat dumpa mig och avla barn med någon annan:

"Ja det har du ju rätt i. Jag har väl förträngt allt det där. Jag var ju inte så himla intresserad av att bli farsa i början. Nä, detta ser jag inte som ett problem överhuvudtaget vilket nog mest har att göra med att jag tror mer på miljö än på gener, närmast av ideologiska skäl."

Så det så.

Bloggens början
Varför började jag då blogga och skriva om mitt liv öppet för vem som helst att läsa? Det finns tre orsaker.

Under IVF-tiden fann jag stort stöd på olika typer av diskussionsforum. Skrivandet där var som en kombination av att skriva dagbok, fast bättre eftersom jag fick respons. Allt eftersom vår sorgliga IVF-historia fortskred och mitt sinnelag blev bittrare kände jag mig alltmer obekväm på alla forum. Stämningen krävde att man brast ut i gratulationer när någon testade positivt (det tvingade jag mig faktiskt till, helt omöjlig är jag inte!) och försäkrade varann om att det var precis lika synd om alla oavsett antal barn hemma eller misslyckade IVF:er under bältet.

Den perfekta kombinationen av terapeutiskt skrivande och interaktion med andra visade sig vara att blogga. Gensvaret jag fick och får är fantastiskt och är största anledningen till att jag fortsätter.

Orsak nummer två var att jag aldrig vare sig på internet eller i litteraturen hittade en skildring av barnlöshet som jag kunde känna igen mig i. Den största plågan under de här åren var att jag var ledsen, arg och avundsjuk, och att jag kände mig ensam och missförstådd i detta. Men var jag verkligen ensam om de känslorna? Troligen inte. Och var fanns berättelserna som följde med hela vägen, genom IVF-försök och adoption till ett lyckligt slut? (Tänkbart svar: de befanns troligen för långrandiga och utsattes för hårdhänt redigering.) Jag bestämde mig för att skriva det jag själv hade velat läsa.

Orsak nummer tre är att kreativ verksamhet är läkande. När jag började blogga var jag sliten och nära nog deprimerad. Det var - och är - helande och tillfredsställande att skriva och se bloggskapelsen växa.

Några större nackdelar med bloggandet ser jag inte. Jag försöker vara varsam med att lämna ut andra. Min man får läsa och censurera, en rättighet han utnyttjar mycket sällan. Förr hade jag en tanke om att jag skulle visa bloggen för fler närstående, så att de skulle förstå hur jag mådde när det var som värst. Men den tanken har jag släppt. Det är över nu. Min historia finns här för den som behöver den. Därför är den heller inte lösenordsskyddad.

(Jag läser andra bloggar och kommenterar ibland, när jag tycker att jag har något att säga. Men jag är för lat för att hålla mig med någon länklista!)

Sjukdom
När IVF-helvetet var övervunnet höll vi på att falla på målsnöret, strax innan vi skulle skicka vår ansökan till Korea. Under ett par hemska sommarmånader levde jag med en domnad underkropp och oron för att detta skulle vara ett första symptom på MS, vilket troligtvis omöjliggjort en adoption, åtminstone på ett avsevärt antal år.

Hur kände jag då? Isande, förlamande rädsla. Ett par attacker av ångest och dödsskräck, undran om jag nu visste vad jag en dag ska dö av. MS är en kronisk dödlig sjukdom. Trötthet, uppgivenhet. Jag ger mig, jag orkar inte mer nu.

Men när allt kommer omkring så är inte två månader så förfärligt lång tid. Inte när man har genomlevt flera års ovisshet och varierande grader av kris. Och den här gången fick jag snabbt vård, efter bara en vecka fick jag tala med en utmärkt neurolog som lugnade mig mycket. Efter en månad fick jag träffa två läkare som med en mun försäkrade att de inte avrådde från att skaffa barn vare sig på biologisk eller annan väg. Och ytterligare en månad senare kom så beskedet att det inte var MS. Jag löper lite större risk än folk i gemen att utveckla MS, men risken minskar hela tiden.

Idag är jag om inte precis tacksam ändå försonligt inställd till min sjukdom. Precis som infertiliten var den mycket lärorik. Tack vare dem har jag inte alls svårt att avgöra vad som är viktigt i mitt liv.

Barnuppfostran
Till slut kom Q och vi blev lyckliga. Redan under adoptionsutredningen förvånades vi över hur eniga vi var i frågor om barnuppfostran och livsfilosofi i allmänhet. När vi jämförde våra svar efter djupintervjun (man intervjuas var och en för sig) blev det nästan löjligt, man kunde tro att vi suttit och förberett oss i timmar men så var inte fallet. För oss som slitits isär under IVF-tiden, främst av våra olika metoder att hantera sorg och besvikelse, var detta mycket trösterikt.

Vi är inte oense om särskilt mycket när det gäller Q. O blir arg på mig ibland för att jag blir arg på Q, han tycker att jag borde behärska mig bättre vilket han förmodligen har rätt i. Å andra sidan går min ilska fort över och jag är mycket noga med att förklara för Q varför jag blev arg och ge honom möjlighet att berätta hur han kände. Jag inbillar mig att det kan vara en nyttig lärdom att relationer inte går sönder för att man blir förbannad ibland, eller att vuxna kan göra fel och be om förlåtelse.

O och jag är mycket bra på en sak, nämligen att vara olika. Jag tror och hoppas att det i spannet mellan våra egensinniga personligheter finns plats för ytterligare en alldeles egen liten individ att utvecklas till precis just den han ska vara.

Fördomar om adoptivföräldrar
Förr när jag läste nätdiskussioner skrivna av adoptivföräldrar reagerade jag ofta på präktigheten och den politiska korrektheten (fast jag lärde mig också väldigt mycket, ska erkännas). Vi gick inte mindre än tre kurser som förberedelse för adoptionen men hittade inga själsfränder, tyckte att de andra paren verkade naiva, tröga, tråkiga, inbilska, babbliga eller något annat.

Numera är jag god vän med några livs levande adoptivföräldrar vars barn Q leker med. Och jag kan säga så här: hade det inte varit för att vi delade erfarenheten att adoptera hade vi förmodligen inte blivit vänner, för vi är så olika. Men den gemensamma faktorn att ha längtat och väntat på barn och sedan fått det genom adoption överbryggar det mesta. Och då blir olikheterna istället en tillgång. Fy fan vad tråkigt livet hade varit om jag bara hade vänner som var stöpta i samma form som jag.

Men jag ska erkänna att jag när en förskräcklig fördom om andra Koreaföräldrar. Är de inte i själva verket rika, välanpassade och självgoda knösar (Korea är det dyraste adoptionslandet med högst krav på blivande föräldrar) som väljer Korea enbart för att få små friska vita barn? Till skillnad från oss alltså.

Till sist frågar Misoh om mina känslor för Q:s biologiska mamma. De kan jag inte beskriva kort, men jag har gjort ett försök här. Jag skulle mycket gärna träffa henne om det vore möjligt. Jag skulle vilja försäkra mig om att hon har det bra, jag står inte ut med tanken att hon kanske inte har det. Jag tänker ofta på henne. Med smärta, ömhet och tacksamhet. Mer än allt annat önskar jag att Q ska få träffa henne. Om han vill.