Visst låter det vackrare på svenska? Men Tell me you love me får den heta även i svensk TV, ännu en välskriven och välspelad HBO-serie i klass med gamla favoriter som Sopranos och Six Feet Under.
Serien handlar om sex och relationer och sexscenerna är nog de mest realistiska jag någonsin har sett. Men det är inte huvudsakligen därför jag tittar. Jag känner igen mig mer eller mindre i alla livsöden som spelas upp. De trötta föräldrarna som älskar varann innerligt men har tappat bort lusten och inte vet hur de ska hitta den igen. Den unga tjejen som definierar sig själv genom sin sexuella attraktionskraft. Och framför allt, paret som försöker få barn och som gav upp de plågsamma försöken i förra avsnittet. I kvällens avsnitt ställdes allt på sin spets när mannen erkände att han egentligen inte vill ha barn utan är nöjd med tillvaron som den är. Det återstår att se vilket val kvinnan gör. Hennes ansikte i slutscenen bränner sig fast. Som jag vet hur det känns.
Mest tänkvärt med serien är att den så tydligt visar att sex och intimitet inte är samma sak, och att det ena inte innebär det andra. Man kan knulla utan minsta närhet, men man kan också komma varann väldigt nära på ett helt asexuellt sätt.
Hela dagen har jag funderat på det jag skrev igår om O och mig, och på annannans kommentar att hon blev knäsvag. Jag har mött reaktionen förr, men det är först nu som jag börjar förstå den. För det är klart att det är konstigt att något som inte finns kan få en att ifrågasätta ett liv tillsammans som i många år varit alldeles utmärkt.
Jag vet inte varför det var så, men så var det. Ända från början, långt innan vi började försöka visste jag att barn var viktigast för mig. Ville inte O ha några, ville jag inte ha honom. Fruktansvärt egentligen. Får man trampa så på någons kärlek?
Tur att O inte kände likadant. Ja, på sätt och vis. Men det faktum att vi inte kände likadant var också det som plågade oss under åren. Att det som var livsviktigt för mig inte var det för honom.
Men nu är det över, balansen är återställd. Vi har våra ärr men vi är tillsammans och starka.
Och ja, vi får till det ibland, trots barn i sängen. Kanske berättar jag mer någon annan gång.
Vad jag menade var - när det nu skulle bli så bra som det uppenbarligen har blivit - att det var ju väl att inte den ena lämnade den andra och vice versa när ni hade olika syn och successivt olika biologiska förutsättningar. Att det är fruktansvärt svårt att ha rasande olika synsätt när man samtidigt älskar varandra vet jag också. Det blir man varse när man lever i ett kulturmöte...
SvaraRaderaDet var bra för mig att läsa precis det du och några av kommentatorerna skriver - det styrkte mig i min uppfattning att på respektive håll har vi fattat för våra förutsättningar rätt beslut.
Jag ser också på "Säg att du älskar mig" som naturligtvis heter klumpiga "Sano että rakastat" på mitt kära hemspråk.
SvaraRaderaJag fastnade också för serien, som vågar vara långsam, ledsen och trög ibland. Långa, tysta scener, blickar, kroppspråk. Verkliga livet helt enkelt.
Vissa saker känner jag igen, andra inte.
Upplyftande med ett nytt format på serie dock. (även om jag irriterar mig vansinnigt på den gifta fruns minspel - vilken teater!!!)
Jag älskar HBO:s serier och denna är nästan som en amerikansk bergman, scener ur ett äktenskap. Smärtsam och fin tycker jag den är. Bollibompa har räddat mitt sexliv ett antal ggr.
SvaraRaderaOch ja ibland är tv:n bra som barnvakt. nöjd mamma tålmodig mamma.
Annannan, jag förstod vad du menade och blev inte på något sätt störd av din kommentar, tvärtom.
SvaraRaderaMen jag tror ändå inte att det är så ovanligt att par som egentligen har väldigt goda förutsättningar att ha det bra ihop, går isär under svårigheter. Vi ställer så stora krav på kärleken, den ska hålla för allt. Det gör ont att inse att man ibland är alldeles ensam. Men jag tror att det är en nödvändig insikt.