2007-08-16

På begäran - min livmoder

Efter sju års oskyddade samlag, fem fulla IVF och fyra frysförsök fick vi ju äntligen förklaringen till vår barnlöshet i juni förra året. Min livmoder är boven i dramat, den är missbildad och för liten för att några aldrig så perfekta embryon ska fastna där.

Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.

Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.

Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.

Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.

Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.

Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.

Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.

7 kommentarer:

  1. Tack Helga. Jag har väntat länge på berättelsen om din livmoder. (hur lät det?) Jag tycker att din mamma har rätt om patientskadenämnden. Fy fasiken vilket hell ni har haft och så länge, så många behandlingar! Det psykiska lidandet är nog svårt att föreställa sig om man inte varit i IVF-träsket.

    Bra att du inte känner bitterhet. Tror att Q har en stor del i det :)

    SvaraRadera
  2. Det lät bra, Storken! Kul med engagerade läsare.

    Självklart är det till stor del Q:s förtjänst att mina gamla bitterhetsnojor är borta, som att jag numera kan se en gravidmage eller en småbarnsmamma utan att överfallas av mordiska lustar. Men just detta tror jag inte har så mycket med Q att göra. Redan när jag fick beskedet var min reaktion till största delen lättnad. Konstigt nog, det hade jag aldrig trott innan. Fascinerande att ens psyke har så många bottnar ;-)

    Och för att inte skrämma livet ur andra som står inför IVF så vill jag påpeka att vår historia är ovanlig. Precis som IVF-läkarna mässar så lyckas de flesta på första, andra eller tredje försöket. Det trista är att det är så oerhört trist att tillhöra den andel som aldrig lyckas. Det är himmel eller helvete liksom.

    SvaraRadera
  3. Jag förstår att du inte är arg och bitter. Det måste ändå vara en lättnad att få veta vad felet är. Efter några års försök att få barn förstår man ju ändå att nått måste vara fel. Så är det i vårt fall. Ingen har hittat felet. Embryoutvecklingen har inte varit rätt kass när vi gjort IVF och andra försöket fick vi inte tillbaka nått E alls. Läkarna ville att vi skulle försöka igen, byta ut medicinerna m.m. men vi bestämde oss för att avsluta och gå vidare till adoption. Just nu är jag inne i en fas då jag gärna vill veta vad som är felet. Om det är dålig äggkvalité eller nått annat men jag vet inte var jag ska vända mig.

    SvaraRadera
  4. Klart du ska ha stålar om det går. Och klart att din fina son har tagit bort biterheten.
    Kram

    SvaraRadera
  5. Helga,

    Tack för en jättebra blogg.
    Jag har också en mycket ovanlig (konstig) livmoder, troligtvis missbildad sedan födseln. Detta uppdagades vid en hysteroskopi i Okt-07 som gjordes för resektion av sammanväxningar. Jag hade tre missfall bakom mig (inga barn) och kirurgen sa att han aldrig tidigare sett en så liten och smal livmoder som min, han sa att den aldrig skulle kunna expandera för att behålla en graviditet. Min läkare sa sedan att jag endast hade två alternativ; adoption eller surrogatmamma utomlands. Mina chanser att få bio-barn bedömdes som lika med noll. Idag är jag gravid i v.37. Jag har verkligen haft "tur-i-oturen" och vår resa till barn (om nu allt går bra) blev bara ca 2,5 år. Mer detaljer finns i min blogg. Kram och grattis till din son!

    SvaraRadera
  6. Hej
    Jag vet inte hur jag hanade hos dig men jag har suttit och läst och till viss del kännt igen mig i mycket. Tex har jag nog träffat samma läkare på Sabbatsberg som du.

    Jag vet egentligen inte varför jag skriver, eller vad jag ska skriva. Kanske är det bara så att det är skönt att känna igen sig, på sätt och vis...

    Tack för att du delar med dig.

    SvaraRadera
  7. hej läste din blogg jag föddes också med missbildad livmoder på grund av att min mamma försökte få bort mig hon åt något kommer inte ihåg nu vad det hette hon talade om det för mig.hade 5 missfall innan de gjorde en undersökning och upptäckte det en duktig läkare en dosent opererade min livmoder men jag var tvungen att föda med kejsarsnitt annars hade den ine hållt sa han, har fått två pojkar.har inte berättat för min mamma att det var hennes fel,alla hemska undersökningar och röntgen jag fick genomgå detta var på 60talet.

    SvaraRadera