På begäran - min livmoder

Efter sju års oskyddade samlag, fem fulla IVF och fyra frysförsök fick vi ju äntligen förklaringen till vår barnlöshet i juni förra året. Min livmoder är boven i dramat, den är missbildad och för liten för att några aldrig så perfekta embryon ska fastna där.

Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.

Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.

Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.

Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.

Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.

Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.

Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.