2009-12-03

I wanna be like you

Jag lyssnar på Spotify, bloggar och dricker vitt vin. För det är jag värd.

Tack återigen för alla kloka, konstruktiva och helt enkelt bra kommentarer på mitt förra inlägg! När jag med blixtrande huvudvärk satte mig att skriva det var jag tveksam. Ännu en utläggning på temat Helga-arg och Q-sjövild, vad skulle det tjäna till?

Egentligen vill jag kommentera mycket av det ni har skrivit, och kanske jag gör det. Nu ska jag bara njuta av stunden och att denna dag är över, och att det blev en bättre dag.

Några viktiga papper kom i posten idag. Snigelposten som gör skäl för sitt namn och som jag har nedkallat osande eder över. Nu saknas ett enda papper, och det har översättaren lovat oss till på måndag. Sedan är adoptionsansökan klar för granskning. Fy fan så skönt tänker jag, samtidigt som jag också tänker att det är fånigt att jag vuxna människa ska låta mig stressas av några eländiga papper. Men så var det förra gången och så var det den här gången också. Ganska lindriga födslovåndor ändå.

Dagens hämtning och efterföljande julklappsrunda gick alldeles strålande. Styrkt av empatin från mina läsare lade jag upp en plan.

Q satt i soffan hos dagmamman när jag kom och bläddrade demonstrativt i en bok och visade med hela sitt kroppspråk att han INTE tänkte samarbeta. Han muttrade åt dagmammans tillsägelse och tittade med butter förväntan mot mig.

Men han kom av sig totalt när jag förkunnade att det varit någon i vår bil! (Har ni haft inbrott, undrade dagmamman oroligt, men var sedan med på noterna). NÅGON har varit i vår bil! Och lämnat något till dig! Skynda dig och kom med ut och titta!

Redan där började Q krångla sig i overallen. När jag sedan släppte nästa godbit, att besökaren var självaste Kung Louie, då var resten en barnlek.



Q åt den banan han hittat i sin bilstol, och pratade nöjt om hur snäll Kung Louie var och hur gott det kändes med banan i magen. Och jag fick handla det jag skulle och till och med göra en extra sväng för att handla lite mat.

Succé alltså, om jag får säga det själv.

Och vet ni, det känns som en sådan seger. Inte över Q utan över mig själv och framför allt över omständigheterna. Vardagen och livet ska fan inte få slita ner mig och beröva mig förmågan att uppskatta det jag har.

2 kommentarer:

  1. Det är alltså bättre att lura sina barn än att bli arg på dem ;-) (Gäller för hästar också.)

    SvaraRadera
  2. Åh det är så härligt när man hittar något som funkar. Det är lätt att glömma enrgi-biten! Njut. Det är du värd!

    SvaraRadera