Operaskola: svårt och konstlat? Börja lågt!

Opera får ofta vara exempel på svårtillgänglig konst. Jag är så nördig och insnöad att jag har lite svårt att förstå det - opera? Som är KÄNSLOR - bara att åka med! Men jag minns hur jag tänkte när jag först började lyssna på opera. (Hjälp mig gärna, ni som inte gillar opera, eller inte förstår den. Berätta varför!)

Att opera vid ett första intryck kan uppfattas som konstlad och onaturlig, det förstår jag. Det är den också. Det konstlade ingår på något vis i förutsättningarna, något man måste köpa. Karl Gerhard ska ha sagt att man vet att det är opera när man sticker kniven i någon och det kommer ut sång istället för blod.

Sångsättet är i hög grad konstlat, och kan låta ganska fult för den ovane. Att sjunga med skolad röst, särskilt i det högre registret, låter helt annorlunda än den sång de flesta av oss presterar.

(Hur nördig jag än är så gillar jag inte alls när operasångare försöker sig på andra genrer. Peter Mattei är alldeles fantastisk, men mindre så när han sjunger Sinatralåtar. Den skolade, konstlade klangen tar över och det blir fel. I mina öron åtminstone.)

När jag som fjortonåring började lyssna på opera gillade jag inte sopraner eller tenorer något vidare. Jag hade en inspelning av Don Giovanni på kassettband där jag brukade spola förbi några av sopranariorna för jag tyckte att de lät för jävligt. Fortfarande har jag lättare för lyriska, mjuka sopran- och tenorarior än dramatiska. Jag har utan framgång försökt ta till mig Wagner (fast det är kanske inte försent?) och fast jag mycket väl hör att Birgit Nilsson var en enastående sångerska, hör hon inte till mina favoriter.

Sopran- och tenorläget är känsligare än de mörkare rösterna. En dassig sopran låter så väldigt mycket sämre än en dassig alt. Den verkliga skräckupplevelsen av opera, som kanske än idag färgar mångas uppfattning av konstformen, är den oförlikneliga Florence Foster Jenkins, miljonärskan som själv finansierade sina inspelningar och konserter. Det är fullt tillåtet att stänga av detta klipp före dess slut, men försök stå ut till koloraturerna som kommer efter en minut, de är obetalbara.



Stackars Florence, frid över hennes minne. Modig var hon, detta är en av de svåraste arior som finns. Jag återkommer om den i ett senare inlägg.

Nej, ska man närma sig opera och den skolade rösten ska man inte leta hos koloratursopranerna eller hjältetenorerna, utan lägre ner. Basar och än mer altar (eller kontraalt som det heter på operaspråk) är sorgligt försummade i operans värld, men det finns några undantag. Själv tycker jag att de lägre rösterna är mer lättillgängliga, låt se om ni håller med.

En av de första arior jag tog till mig är den roliga Katalogarian, där Don Giovannis betjänt Leporello redovisar sin herres erövringar - bara i Spanien är de 1003! Bryn Terfel förklarar lite närmare innan han börjar sjunga.



Kathleen Ferrier (en av min styvfars favoriter) får representera altrösten:



(While we're on the subject, se här en intressant artikel om den mörkare kvinnorösten: Where have all the contraltos gone?)

(Och vidare, jag blir själv lite förvånad över att Ferrier kallas för alt. De altar jag känner, däribland jag själv, har betydligt mörkare register.)

Äsch, jag måste nog avsluta med en sopranaria i alla fall. Mozart är alltid Mozart, lätt att ta till sitt hjärta. Detta är lyriskt och vackert och sjungs av en mezzosopran, alltså en lägre sopran. Voi che sapete, en av de mest kända ariorna från Figaros bröllop, där pagen Cherubino (ja, en ung pojke som spelas av en vuxen kvinna, var det någon som sa konstlat och tillkrånglat?) rådfrågar de något äldre kvinnorna (som han är smått tänd på): ni som vet vad kärlek är, säg mig om det är kärlek jag känner.



Här, liksom i mitt förra exempel från Figaros bröllop, tycker jag egentligen inte att det är så viktigt att veta vad arian handlar om. Det är vackert och lättsamt och handlar om kärlek, gott så. Men som vi snart ska se finns det gott om operastycken där handling och musik är synnerligen sammanflätade och förhöjer varandra.