2014-04-01

Operaskola: svårt och konstlat? Börja lågt!

Opera får ofta vara exempel på svårtillgänglig konst. Jag är så nördig och insnöad att jag har lite svårt att förstå det - opera? Som är KÄNSLOR - bara att åka med! Men jag minns hur jag tänkte när jag först började lyssna på opera. (Hjälp mig gärna, ni som inte gillar opera, eller inte förstår den. Berätta varför!)

Att opera vid ett första intryck kan uppfattas som konstlad och onaturlig, det förstår jag. Det är den också. Det konstlade ingår på något vis i förutsättningarna, något man måste köpa. Karl Gerhard ska ha sagt att man vet att det är opera när man sticker kniven i någon och det kommer ut sång istället för blod.

Sångsättet är i hög grad konstlat, och kan låta ganska fult för den ovane. Att sjunga med skolad röst, särskilt i det högre registret, låter helt annorlunda än den sång de flesta av oss presterar.

(Hur nördig jag än är så gillar jag inte alls när operasångare försöker sig på andra genrer. Peter Mattei är alldeles fantastisk, men mindre så när han sjunger Sinatralåtar. Den skolade, konstlade klangen tar över och det blir fel. I mina öron åtminstone.)

När jag som fjortonåring började lyssna på opera gillade jag inte sopraner eller tenorer något vidare. Jag hade en inspelning av Don Giovanni på kassettband där jag brukade spola förbi några av sopranariorna för jag tyckte att de lät för jävligt. Fortfarande har jag lättare för lyriska, mjuka sopran- och tenorarior än dramatiska. Jag har utan framgång försökt ta till mig Wagner (fast det är kanske inte försent?) och fast jag mycket väl hör att Birgit Nilsson var en enastående sångerska, hör hon inte till mina favoriter.

Sopran- och tenorläget är känsligare än de mörkare rösterna. En dassig sopran låter så väldigt mycket sämre än en dassig alt. Den verkliga skräckupplevelsen av opera, som kanske än idag färgar mångas uppfattning av konstformen, är den oförlikneliga Florence Foster Jenkins, miljonärskan som själv finansierade sina inspelningar och konserter. Det är fullt tillåtet att stänga av detta klipp före dess slut, men försök stå ut till koloraturerna som kommer efter en minut, de är obetalbara.



Stackars Florence, frid över hennes minne. Modig var hon, detta är en av de svåraste arior som finns. Jag återkommer om den i ett senare inlägg.

Nej, ska man närma sig opera och den skolade rösten ska man inte leta hos koloratursopranerna eller hjältetenorerna, utan lägre ner. Basar och än mer altar (eller kontraalt som det heter på operaspråk) är sorgligt försummade i operans värld, men det finns några undantag. Själv tycker jag att de lägre rösterna är mer lättillgängliga, låt se om ni håller med.

En av de första arior jag tog till mig är den roliga Katalogarian, där Don Giovannis betjänt Leporello redovisar sin herres erövringar - bara i Spanien är de 1003! Bryn Terfel förklarar lite närmare innan han börjar sjunga.



Kathleen Ferrier (en av min styvfars favoriter) får representera altrösten:



(While we're on the subject, se här en intressant artikel om den mörkare kvinnorösten: Where have all the contraltos gone?)

(Och vidare, jag blir själv lite förvånad över att Ferrier kallas för alt. De altar jag känner, däribland jag själv, har betydligt mörkare register.)

Äsch, jag måste nog avsluta med en sopranaria i alla fall. Mozart är alltid Mozart, lätt att ta till sitt hjärta. Detta är lyriskt och vackert och sjungs av en mezzosopran, alltså en lägre sopran. Voi che sapete, en av de mest kända ariorna från Figaros bröllop, där pagen Cherubino (ja, en ung pojke som spelas av en vuxen kvinna, var det någon som sa konstlat och tillkrånglat?) rådfrågar de något äldre kvinnorna (som han är smått tänd på): ni som vet vad kärlek är, säg mig om det är kärlek jag känner.



Här, liksom i mitt förra exempel från Figaros bröllop, tycker jag egentligen inte att det är så viktigt att veta vad arian handlar om. Det är vackert och lättsamt och handlar om kärlek, gott så. Men som vi snart ska se finns det gott om operastycken där handling och musik är synnerligen sammanflätade och förhöjer varandra.

5 kommentarer:

  1. Varför svårtillgängligt?

    I formatet hela verk är väl klassisk musik nästan alltid tämligen svårtillgänglig. Det är långa sittningar, flera timmar, ingen interaktivitet och om det finns en röd tråd är den svår att finna. Om man kan helt enkelt njuta av musiken finns det ingen annan krok att nappa på.

    I musikaler och teaterstycken finns en röd tråd som brukar vara lätt att se, i populärkonserter brukar artisten interagera med publiken och böcker kan man lägga ifrån sig när man vill och ingen begår hela Louvren på en gång.

    Men på det hela taget vinner ju mycket musik på att man har ett lite större sammanhang. Även den populärmusik som har tillräckligt djup för att det ska finnas något under ytan.

    SvaraRadera
  2. Om man INTE kan helt enkelt njuta, ska det stå.

    SvaraRadera
  3. Jag gillade Karl Gerhardcitatet - när jag var på La Bohème för ett par veckor sedan levde jag mig in så till den grad att jag någonstans tyckte det var fantastiskt att Mimi kunde sjunga så vackert fast hon hostade så.

    Ska lyssna på klippen med bättre tid - nu jobba. Tack!

    SvaraRadera
  4. Jag tror stenhårt på att ta med barn på operaföreställningar och träna dom på det sättet. Alltså inte konserter där man står upp och ner och sjunger, utan föreställningar med kostymer och handling och dramatik, gärna av de mer färgranna slaget, typ Carmen eller Aida. Inte Cosi fan tutte, där de bara står och sjunger, hur vackert det än må vara. Mina föräldrar tog med mig på opera och ballett när vi bodde i Frankrike (där det var en självklarhet att släpa med sig barn på dylikt) när jag var mellan 7 och 10 år, och jag blev helt såld. Jag har lyssnat på Carmen på kassett säkert 500 gånger. Min mann har annars lärt sig gilla opera genom att själv sjunga i kör, han har inte tränats av sin familj från barndomen men lärt sig uppskatta det ändå. Men han gillar mest hitsen, har inte riktigt tålamod för allt däremellan. Men har ändå frivilligt suttigt genom Valkyrian.

    SvaraRadera
  5. Roligt med din operaskola. Kathleen Ferrier fastnade jag för den här gången.
    På kullen Campidoglio i Rom finns en gammal kyrka från medeltiden, Santa Maria in Aracoeli. En lång och bred trappa leder upp mot kyrkan. Jag var i Rom när jag var lite över 20. Första gången jag kom till den där kyrkan travade jag upp för den långa trappan och så in i kyrkan.
    Där hade man ställt i ordning för ett bröllop gissar jag det var. Vackra blommor i pastellfärger, vita stearinljus och girlander i ljust skär tyll prydde bänkraderna. Det var stilla och vackert därinne och jag stod och bara tittade. Rätt vad det var hördes orgelspel och en stark och vacker mansröst nånstans ifrån (man såg honom inte) sjöng Ombra mai fu. Antar att dom övade sig inför vigseln. Jag har aldrig glömt det där, det är ett av mina starkaste musikminnen.

    Ett annat skriver jag om i min blogg: Va pensiero. Här: http://rolandwalden.wordpress.com/2013/12/13/va-pensiero/

    SvaraRadera