Vila, landa, grunda

Månaden maj rullar på. Tack och lov att jobbet inte är så värst krävande, då hade jag gått under. Chefsrollen är inte lika pressad som projektledarrollen. Å andra sidan är jag långt mer sliten i år än förra året.

I helgen blev jag magsjuk*, och kunde inte alls sjunga körkonsert. Medan den pågick var jag för dålig för att bry mig men efteråt när jag såg alla jublande kommentarer från publik och medkorister, då grämde jag mig något. Fast inte mycket, faktiskt. Vad ska man göra?

(*Eventuellt det av mig genomdrivna restaurangbesökets fel. Karma i så fall. Bara jag åt kall sallad, de andra åt varm mat. Eller så är det ungarnas infektion, som hos dem yttrar sig som hosta och snuva, men går på magen hos mig. Vem vet?)

Hela veckan har jag hankat mig fram, tagit en halvdag, en dag i taget. Jag tar det här mötet, så åker jag hem och lägger mig sedan. (Fast det har jag ju inte gjort, förstås.) Jag är nästan frisk, men inte riktigt. Men jag mår bättre för varje dag, det gör jag.

Igår fixade jag och en kollega, också gruppchef, en avskedsmiddag för herr Snäll. Det var kollegans idé men efter att ha lanserat den lyfte han inte ett finger utan lät på sedvanligt manligt vis mig organisera det hela. Nä, i rättvisans namn följde han snällt med och handlade mat när jag beordrade det, och vi samarbetade bra, och han skötte grillen (på sedvanligt manligt vis?) med bravur.

Ja, herr Snäll ska sluta. Det berör mig starkare än jag trott. Tisdag är hans sista dag då han ska hålla ett litet tal som jag fått förtroendet att korrekturläsa. Jag undrar om jag kommer att kunna hålla tårarna tillbaka. Jag är så blödig nuförtiden. Hur kommer det att kännas på jobbet när inte Snäll sitter inne på sitt rum och hostar, alltid redo för en liten pratstund? Han är ingen organisatör, ingen strateg, på många sätt en ganska dålig chef. Men som människokännare och bollplank är han enastående och jag kommer att sakna honom förfärligt.

Herr Snäll kommer från arbetarbakgrund och läste till ingenjör på kvällarna. Han gillar motorcyklar och har stort tekniskt intresse och är dyslektiker. Nämnde jag att vi är så lika? Att vi ofta tänker precis likadant?

Det blir tomt. Ännu en förlust.

Hela veckan har jag som sagt hankat mig fram och tänkt att på torsdag, då ska jag banne mig sjukskriva mig och vila. Fast igår kväll hade jag hunnit ändra mig. Äsch, jag mår ju stadigt bättre även om magen fortfarande konstrar lite.

Men imorse kom Q och var ynklig, och han hostar onekligen förskräckligt, åtminstone på morgonen. Det har varit full fart för honom också på sistone, även om det mest varit roligheter så blir man trött av sånt. Så jag vabbar idag, och Q leker med lego och sjunger och får inte skärma, förutom om en liten stund då vi ska titta på Harry Potter. Senare ska vi försöka spela fyrhändigt, den där biten som alla ungar (utom jag) kan och som pianoläraren kallade för rundgångslåten. Q:s pianospel lockar mig att damma av mina kunskaper, fast han är redan bättre än jag.

Jag behöver vila och landa och hitta grunden igen, den grund som jag vet finns inuti mig. Nu när jag gråtit en stund känns det bättre, mer landat, mer grundat.