Sedan en tid tillbaka oroar jag mig lite smått för Q:s vikt. Jag vet inte riktigt när det började, kanske i somras, kanske var det ännu tidigare. Men sedan ett tag har jag i alla fall noterat att han blir allt rundare. Plötsligt växer han ur sina kläder på bredden istället för på längden, det har han inte gjort förut. Han växer för all del på längden också, som han växer! Och fötterna, han har redan storlek 39 vid tio års ålder.
Problemet, om det nu är ett sådant, är maten. Q gillar mat och har enorm aptit, verkligen enorm. Han äter mer än jag, och jag är då sannerligen inte liten i maten. Ganska länge kunde han äta dessa enorma mängder utan att det syntes på honom. Men den tiden tycks alltså vara förbi.
Det är O som står för maten i familjen och den kunde onekligen vara nyttigare. Han är inte särskilt förtjust i grönsaker utan förfaller ganska lätt till att koka makaroner och ris. Vill jag ha nyttiga grönsaker får jag laga dem själv, vilket jag ibland gör men inte alltid orkar.
Däremot vill jag påstå att Q inte äter så förskräckligt mycket rena onyttigheter. Han älskar chips vilket han får en gång i veckan, på fredagar. Godis får han på lördagar, men han är inte särskilt förtjust i det. Läsk gillar han inte särskilt, däremot saft som vi också begränsar, liksom kakor och glass.
Som liten var Q ett kvicksilver, ständigt i rörelse. Det är han inte längre, men jag tycker nog att han rör sig ganska mycket, betydligt mer än vad jag själv gjorde i den åldern, jag var en stuggris och soffpotatis. Q går till skolan varje dag, det är visserligen under kilometern, men ändå. Han går hem till kompisar, han spelar bandy på rasterna, han tränar judo en gång i veckan och är regelbundet ute i skogen med Friluftsfrämjandet.
Att han ändå blivit lite rund om magen gör mig stressad och orolig. Vi kunde förstås äta ännu lite bättre men vafan, vi gör det mesta rätt, vi äter hyfsat bra mat lagad från grunden, ungen rör sig en hel del. Ändå!
Förra veckan ventilerade jag min oro med skolsköterskan. Hon plockade fram senaste kurvan och konstaterade att Q var normalviktig för ett och ett halvt år sedan. Så långt allt väl. Vi bestämde att hon ska väga och mäta Q och kolla läget och så samråder vi sedan.
Några dagar senare var Y på en första koll hos skolhälsovården. Precis som Q förr så växer Y aldrig ur något på bredden. Han tappar fortfarande byxor som är så urvuxna att de flaggar på halva vaden.
Men han har inte samma aptit och den har nog minskat, inser jag när jag tänker efter. Ända sedan han var bebis har han varit mycket bestämd med vad han äter och inte. Vi brukar skoja om att Y har proteindagar och kolhydratdagar. Ibland äter han bara av köttet/fisken/kycklingen, ibland potatisen/riset/pastan. De senaste månaderna har han ofta ätit dåligt vid middagen och velat ha en macka en timme senare. Vi har varit hårdhjärtade och nekat, men kanske måste vi tänka om.
För vi får beskedet att Y växer för dåligt. Han har alltid legat under normalkurvan (han är ju för tidigt född också, något vi aldrig tänker på numera) men nu har han dippat ytterligare. Skolhälsovården vill utreda för dålig tillväxt och tänker börja med att kolla glutenintolerans. (Som jag har för mig att de kollade när han var bebis och aldrig sov, men det kan ju ha ändrats.)
Jaha. Suck. The joys of motherhood. En som äter alldeles för mycket och en som äter (eller åtminstone växer) för lite. En som måste trugas och en som ska hindras. Och så ska vi inte skapa en massa ångest och nojor kring det ätandet heller. Mat ska ju vara roligt och gott!
Åh. Igenkänning. Min flicka går upp upp upp, trots begränsad mat sedan hon var tre, träning flera gånger i veckan och godis bara på lördagar. Och pojkarna är spetor som väger nästan ingenting, långa och smala. Bägge har shorts som är 4-5 storlekar mindre än deras långbyxor.....
SvaraRaderaDet är så svårt, jag har inga kloka råd. Vi har fått förklara att man är olika och att det är orättvist, och så får flickan mycket mindre att äta än hon vill ha (och går upp ändå....) och pojkarna måste vi passa så att de inte äter för lite. Önskar att det fanns en lösning.
Något jag hörde någonstans, av Louise Hallin tror jag, var att prepubertala barn ofta lägger på sig lite inför den växtspurt de senare ska göra. Vet inte om det stämmer för pojkar också, för jag har för mig att hon pratade om flickor, men jag tänkte att det kan vara värt att nämna.
SvaraRaderaTycker det går i perioder för vår kille. När han har bra perioder och äter lagad mat så är det bra. När vi har mkt jobb och slarvar med matlagningen alternativt lagar för äcklig mat och får kompensera med mackor och fil då blir han lite rundare. Vi har inte pratat så mkt med honom utan lagar då mat med mer potatis (undviker ris och pasta) och drar ner på mackätandet. Mellanmål blir avokado och nötter och kanske en mindre macka. Etc. Det brukar ge effekt på en månad. Samtidigt drar vi inte ner på fettet i maten, det är viktigt att han blir mätt!
SvaraRaderaEn idé kan vara att be lärarna i skolan hålla koll. Många barn som gillar mat äter onödigt mycket i skolan. Jag har också haft barn som äter middag hos kompisar och inte säger det hemma, utan äter middag hemma också...
SvaraRadera/Erica
Okej, nu kommer jag med utsagor som kanske inte är helt pk, men i alla fall.
SvaraRaderaJag tror inte att det är bra att begränsa mängden mat barn äter, det skapar gärna ett osunt längtansförhållande som håller i sig. Däremot tror jag att det är superviktigt att lägga ansvaret på de vuxna som serverar maten att det ska vara mat man FÅR äta sig mätt på utan att skämmas. Med andra ord - eftersom det är O som lagar mest mat hos er får han nog bara ta kocksleven i vacker hand och börja laga mer "voluminös" mat. Mindre kött, mer vitt protein och mycket mer grönsaker och fibrer, det blir man mättare på än ris och pasta. Och jag fattar så väl att O har motstånd, han vill laga det han är trygg på och själv tycker är gott, men i det här fallet handlar det ju om föräldraansvar och att grundlägga för ett okomplicerat förhållande till mat, det ska varken vara förbjudet eller fel. Köp vegokokböcker, gärna enkla som fokuserar på snabb vällagad mat som barn också gillar, som den här: https://www.adlibris.com/se/bok/mera-vego-mat-for-hela-familjen-9789170377808 och börja sakta men säkert tänka nytt. O som är en duktig kock, kan han inte se någon glädje i att utvidga repertoaren? Tänka mer asiatiskt, indiskt eller vietnamesiskt till exempel? Mycket vegobaserad mat med mycket smaker!
Vad det gäller Y däremot... näringsrika snacks ofta? I stället för att fokusera på att han måste äta mer till de stora målen, kanske se till att han får i sig små mål oftare? Jag har själv en "trång" magsäck och blir mätt väldigt fort, så jag får tänka så för att få i mig nog med käk. Lite, ofta och näringsrikt.
Det finns ju en annan aspekt på detta, och det är att Q har asiatiskt ursprung. Stämmer verkligen normalkurvan på asiatiska barn? Tänk asiatiskt i matlagningen, det borde funka. Jag tycker nog att Q är lite väl ung för att lägga på sig... När jag bodde i USA så häpnade jag över när mina koreanska vännen beklagade sig över att de var "tjocka". Och tro mig, det handlade inte alls om skönhetsideal, utan om kroppsbyggnad. Jag skulle aldrig kunna passa in i koreanskornas nätta kroppsram, hur mycket jag än bantar. Och det där med laktos har ni väl kollat? Hls Helen
SvaraRaderaTack för ert engagemang!
SvaraRaderaJag gick till kokbokshyllan för att se vad den hette den där boken som jag köpte till O i julklapp, det är just den Suziluz tipsar om. Dessutom köpte jag en bok om koreansk matlagning.
Visst är det vi vuxna som har ansvaret för att servera mat som är okej att äta sig mätt på. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel som ändå ber Q tänka efter innan han lassar på en tredje person efter att ha glupat i sig de två första. Drick ett glas vatten, låt hjärnan fatta att magen ha fått mat, allt det där. Vill inte skapa ångest men vill samtidigt hjälpa honom att grundlägga bra vanor.
Nu har vi skärpt till oss båda två. O gick med på att laga vegetariskt i helgen, så vi har ätit både linsgryta och halloumiburgare. Inledande knorr från ungarna vändes till acceptans. De är faktiskt rätt bra med mat båda två, märker jag när jag hör hur bekanta sliter med sina barn som vägrar smaka på något okänt eller äta när pastan är blandad med såsen.
Och om O behöver skärpa sig och laga mer nyttigt så behöver jag också skärpa mig och engagera mig mer. På sistone har jag inte orkat utan lämnat över i stort sett allt till honom. Och han har också varit trött och då förfallit till det som är enklast och det han gillar själv. Så som man gör.
"Visst är det vi vuxna som har ansvaret för att servera mat som är okej att äta sig mätt på. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel som ändå ber Q tänka efter innan han lassar på en tredje person efter att ha glupat i sig de två första. Drick ett glas vatten, låt hjärnan fatta att magen ha fått mat, allt det där. Vill inte skapa ångest men vill samtidigt hjälpa honom att grundlägga bra vano"
SvaraRaderaHur skulle det fungera att införa konceptet att det finns sådant som man inte får ta mer än två portioner av och sådant som man kan äta hur mycket som helst av? Och så rejält med grönsaker TILL maten, så att det finns hur mycket som helst av dem. Rivna morötter med dressing (eller bara citronsaft om man inte gillar dressing) håller sig flera dagar i kylen, likaså tomater i klyftor och gurkbitar.
När jag lagar stora satser av mat till pappa att frysa ner brukar jag smyga ner grönsaker i sådant som det går. Som rivna morötter i köttfärssås och i köttfärslimpa i ugnen.
Jag har en rund och en smal. Mycket är gener när det kommer till kroppsbyggnad och som någon annan i tråden sagt är att pre-pubertetsbarn kan bli lite runda. Jag tror på fullaste allvar att vissa barn inte får mättnadskänslor lika fort som andra, jag var själv sån och blev följaktligen rätt rund. Det löste sig i puberteten då jag växte 20 cm och inte gick upp ett gram, men jag märkte ju att skolan var bekymrad över min vikt. Dock inte min mamma, hon hade ju varit likadan. Nu är det precis samma sak med äldsta dottern. Däremot kan man uppmuntra att inte glupa i sig maten, du hinner man inte bli mätt.
SvaraRaderaJo, så sant. Vi försöker få vår tös att inte kasta i sig maten. Hon växte också 20 cm på kort tid, men gick upp ett kilo till varje centimeter.... Suck.
RaderaEfter 25 års ätstörningar och perioder av bulimi och anorexi i mycket grundade i en orolig omgivning (skola och föräldrar ) som sökte begränsa den knubbiga nioåringens matintag och genomförde vägningar i skola vill jag starkt avråda från båda . Jag kan fortfarande känna förnedringen klart barnet fattar varför det görs och känner att det inte duger. Är med i nätverk för vuxna med ätstörningar och våra historier och upplevelser är överlag skrämmande liks
SvaraRaderaOjojoj, där hade jag också kunnat hamna. Vägningarna var rätt förnedrande. Tur att min mor fanns som en buffert mot skolan.
RaderaJag märkte att min dotter blev orolig utan att jag visste varför. Det visade sig då att skolsköterskan kallade in min dotter, som varit rund sedan babytiden, tillsammans med skolans smalaste och mest populära tjej för att väga dem. Jag förbjöd skolsköterskan att väga dottern utan vår vetskap någon mer gång. I puberteten "växte hon ut" av sig själv och är nu normalsmal. Vi har tidigare också fått uppmana förskolepersonal om att inte tjata om att äta upp, eftersom det är viktigt att runda barn lär sig känna(bibehåller förmågan att känna) när de är mätta och då slutar äta även om det skulle råka finnas mat kvar på tallriken. Anna.K
Radera