Den nedärvda snålheten

Det här inlägget har legat som ett utkast i nästan ett år. Utkast och utkast förresten, det enda som var klart var titeln. Jag tycks ha sparat det i slutet av juni förra året.

Jag minns att jag pratade med pappa om saken i telefon. Jag frågade honom om han trodde att den snålhet som går igen hos många av oss i släkten är genetiskt betingad eller ett resultat av miljön.

(Datumet är extra intressant. Slutet av juni. Sista gången jag träffade pappa före sommarsemestern var i mitten av juni, då kom han och firade Y:s födelsedag tillsammans med oss och en massa andra. Jag noterade att han drack mycket och blev lite ostadig, det brukade inte hända. Sedan blev det midsommar, då skulle han ha kommit ut till oss i stugan, men blev kraftigt förkyld.

Sedan åkte vi till Sommarön och var där i flera veckor. Jag pratade med pappa några gånger och kände en molande oro. Han verkade så trött och oföretagsam. En gång grälade jag rejält på honom, han hade opererats i magen i juni och tog sig inte iväg till doktorn för att ta stygnen förrän efter flera veckor. Förstås blev såret infekterat.

Nästa gång vi sågs var det med brutet ben, då allting började.

Han var så konstig vid den här tiden, hela våren tror jag om jag tänker efter. Men det hann jag ju inte riktigt, för mitt eget liv snurrade så fort.

Men just det här samtalet minns jag, för han var pigg och resonabel och engagerad. Förmodligen ett av de sista längre samtal vi hade, ett sånt samtal vi så ofta hade förr menar jag. Ett som inte handlade om ledsamheter.)

Jo, snålheten. Pappa var notoriskt snål, framför allt mot sig själv. Vad kostar det då, och Blir det inte väldigt dyrt, var återkommande repliker. Att åka taxi var lyx och därmed otänkbart. Tid hade han gott om, han knatade till närmaste busshållplats och väntade stoiskt. Jag har ju alltid med mig något att läsa. Naturligtvis hade han koll på alla kollektivtrafikförbindelser. Fast han hade körkort ägde han aldrig någon bil under hela sitt liv.

När jag fixat i hans lägenhet har jag konstaterat det jag redan visste: han slängde nästan aldrig någonting som kunde återanvändas. Gamla kuvert arkiverade han sina papper och sin korrespondens i. Lådvinslådor skar han till så att de blev finfina förvaringslådor för.. ja exempelvis trasiga läsglasögon, som han ju inte heller slängde.

Visst var det tur att han var sparsam, för stora inkomster hade han inte. Hans pension var ytterligt mager och drygades ut med översättarararvoden. Han bodde billigt i sin bostadsrätt, levde frugalt, la pengar endast på vin, cider, rolig elektronik och i viss mån resor. Han reste en del, jag är glad att jag lyckades övertala honom att åka jorden runt på en militärhistorisk sällskapsresa (det finns faktiskt sådana!).

Men det gick till ytterligheter. På vår kanotsemester - jag var i åttaårsåldern - råkade vi köpa en sorts medvurst som vi båda två tyckte var äcklig. Jag vägrade helt sonika att äta av den, pappa var mycket indignerad. Man måste äta en skiva äcklig korv innan man får ta av den goda. Själv gjorde han förstås det, och i åratal efteråt retades jag med honom, först en skiva äcklig korv. Då fnissade han och medgav att det varit att ta i.

Farmor var likadan, fast värre. Ännu kan man på Sommarön skönja hennes framfart. Hon som egentligen hade säker smak och öga för färg och form, kostade aldrig på någonting, fast hon mycket väl hade råd. Det är fusk och slarv och billigt och halvtrasigt. Inget är gediget eller ordentligt gjort. Låta en tapetserare klä om fåtöljen - inte, det gjorde hon själv. Med häftstift och knappnålar och tyg inköpt på rea.

Pappa berättade många gånger om hur farmor köpte billigt kött av dålig kvalitet när han var liten. Det gick inte att tugga och spotta fick man inte, så han gömde det i kinderna, som en hamster. Efter måltiden brukade hon ta en cykeltur med honom bakpå i barnsadel, och då spottade han diskret ut köttbitarna i dikesrenen.

Farmors syster, gammelmoster som dog i vintras, var än värre. Farbror och faster som rensade ur hennes lägenhet rapporterade att den var överfylld av prylar, loppisfynd som moster M hoppats kunna sälja vidare på auktionshus. Men nästan allt var trasigt eller defekt.

Fattig barndom? Absolut inte, långt därifrån. Farmor och hennes två systrar levde ett mycket bekvämt medelklassliv. Deras pappa kom visserligen från tämligen knapra omständigheter, hans mor blev tidigt änka, men han fick i alla fall ta studenten. Han blev bankkamrer och la grundplåten till den förmögenhet som fördelats bland alla hans efterlevande. Ingen av oss är ekonomiskt oberoende men beroende på hur klokt man har förvaltat pengarna så har de satt mer eller mindre bred guldkant på tillvaron.

Farmorsfar var också han omvittnat snål och ganska despotisk. Pappa mindes honom väl från sin barndom. Om man pratade när morfar lyssnade på börsrapporten, då vankades det stryk. Och det var bara farmor, mellandottern, älsklingsdottern, den vackraste av de tre systrarna, som kostades på ordentligt. Hon fick åka till Uppsala och studera, det fick inte de andra två. Jag antar att detta baserades på framgångar i skolan. Givetvis främjade det inte relationen mellan systrarna.

Pappas barndom var också den ekonomiskt trygg, liksom min egen. Men jag har tidiga minnen av diskussioner med framför allt pappa om att köpa godis eller Bamsetidning. Godis kostar si och så, det äter du upp med en gång, så är den glädjen över. En Bamsetidning kostar nästan lika mycket som en bok men går mycket fortare att läsa, och så vidare. Säkert upprepade han då sådant han själv hade hört av sin mamma, som hon hört av sin pappa.

Småsnålt och glädjelöst? Javisst. Måttfullt och ansvarstagande? Det också. Varken pappa eller farmor brydde sig särskilt om miljön men jag inser nu att deras aversion mot att slänga och kassera och mani på att återanvända faktiskt kan sägas utgöra ett hållbart leverne.

Vidare tror jag att pappa och farmor fick samma känsla hemifrån som jag fick. Jag förväntades vara ansvarstagande och självständig och förvalta mina inkomster väl (vare sig det var veckopeng eller studiemedel). Men samtidigt visste jag att hände det något fanns en trygghet att falla tillbaka på. Den var inte outtömlig, den tillät inga utsvävningar, men den fanns där.

Jag fick dessutom en emotionell trygghet av pappa som han själv helt saknat. Det är också en sida av den nedärvda snålheten. Pappas frugala vanor bottnade delvis i en dålig självkänsla, att han inte var värd att kostas på och tas om hand. När jag argumenterade för att han skulle köpa sig nya kläder och sköta sin hygien bättre, så accepterade han alltid att det var för omgivningens skull. För att jag inte skulle skämmas för honom, för att folk inte skulle störa sig på honom. Men att han själv skulle njuta av fina kläder eller andra bekvämligheter, det föll honom inte in.

Detta är inte bara mina teorier, utan pappas egen klarsynta analys. Vi kunde faktiskt prata om saken och gjorde det ganska ofta. Men med pappa var det ju så att det stannade vid analyser och planer. Att praktiskt angripa problemen, vare sig det var bristande självkänsla eller belamrad bostad, det låg inte för honom.

Själv har jag inte svårt för att unna mig. Jag blir glad av att köpa vackra kläder eller fina blommor eller vackra saker att ha hemma. Men visst finns det småsnåla draget där. Jag avskyr att slänga mat och grälar på barnen när de lägger upp mer än de orkar äta upp. Jag blir irriterad på O som aldrig kan lära sig att koka lagom mycket pasta eller ris, det blir massor över som jag inte näns slänga. När kylskåpet är överfullt reagerar jag med stress och oro: nu är det säkert något som ligger och blir dåligt som vi borde äta upp. Fast å andra sidan gillar jag att laga mat av rester, det nästan roligare att hitta på något gott av det som finns hemma än att planera från scratch. För att inte tala om tillfredsställelsen jag får av att använda något istället för att slänga det. (Hej pappa! Hej farmor!)

Precis som farmor är jag road av att återanvända tyger och garner. Jag vet inte hur många stickade plagg jag repat upp för att jag inte varit riktigt nöjd med dem. Men garnet vill jag återanvända. Och oj vad många kläder jag sytt om och ändrat, med varierande resultat. När jag nu snart ska låta klä om (till skillnad från farmor tar jag professionell hjälp) en gammal fåtölj (loppisfynd förstås) grubblar jag på om det inte går att återanvända det vackra överdraget. Visst är det slitet här och var men inte överallt. Kanske kan jag sy något av det? En tygkasse åtminstone?

Pappas svar på min fråga var förresten tveklöst: det är nedärvt! Vi är ju lika knasiga allihop.