Det sa pappa alltid när vi stod på perrongen eller avgångshallen. Så funderade vi tillsammans och kom fram till hur långt det var kvar till nästa gång.
Nu ses vi aldrig mer, pappa. Jag vet inte varför jag plötsligt kommer att tänka på det. Antagligen för att jag är trött efter resan, ligger utslagen i soffan med kaffe och tidning och borde vila, vila, vila.
Obegripligt räcker inte. Jag hade nog haft lättare att vänja mig om jag inte varit så van vid att vara ifrån dig, van vid att vårt umgänge var intensivt och uppslukande och begränsat. De sista åren var det en viss plåga för mig, att jag inte hade tid som förr.
När ses vi härnäst?
Nu ses vi aldrig mer, pappa. Jag vet inte varför jag plötsligt kommer att tänka på det. Antagligen för att jag är trött efter resan, ligger utslagen i soffan med kaffe och tidning och borde vila, vila, vila.
Obegripligt räcker inte. Jag hade nog haft lättare att vänja mig om jag inte varit så van vid att vara ifrån dig, van vid att vårt umgänge var intensivt och uppslukande och begränsat. De sista åren var det en viss plåga för mig, att jag inte hade tid som förr.
När ses vi härnäst?
Åh Helga, förhoppningsvis ses ni oftare nu då han säkert är med dig men jag hoppas det dröjer länge tills ni ses på riktigt.
SvaraRaderaHär kämpar man på så gott det går. Det känns som en hel evighet sedan mammas begravning trots att det vara var 3 veckor sedan. Jag har flera gånger tänkt att jag skulle kommentera dina inlägg, framför allt de som handlar om äktenskapet... Fy så trött jag är på både man och barn!
Jag känner mig verkligen på bristningsgränsen till vad jag orkar med och nu visar det sig att vår lilltjej utsatts för vattkoppssmitta 2 v innan hon ska vaccineras (vaccin eller sjuka det är en annan diskussion) och om hon insjuknar blir det lagom till den helgen som vi ska ha 1-årskalas för henne och som brorsan ska ha 3-årskalas för kompisar (som då får ställas in...) och min kära pappa ringde precis och sa att 93-åriga farfar har dubbelsidig lunginflammation... Fast egentligen tror jag faktiskt att min farfar håller på att sörja ihjäl sig efter att mamma dog, min pappa är enda barnet och min farmor (96 år) och farfar hade kännt mamma sedan hon var 12 år...
Nästan lite skönt att höra att fler tröttnar på sina närmaste. Då är man väl inte onormal!
SvaraRaderaVattkoppor är ju hopplöst. Vi hade världens dramatik för några år sedan när vi skulle iväg på en jäkla långresa (jag är annars rätt anti långresor med barn, men detta var ett undantag). Ovisshet in i sista minuten om vi skulle kunna åka. Y:s vattkoppor blommade ut som värst på planet till Sydafrika. Antagligen smittade vi ner halva kontinenten med svenska vattkoppor med koreansk touch.
Håller tummarna för att ni slipper sjukan just nu eller att ni kan ställa in alla kalas och vila istället (ha, lätt att säga!).
Det blir ju lättare med tiden, det gör faktiskt det. Även om det kommer bakslag.