Söndagspyssel som väcker minnen

Igår tog jag mig i kragen och slutförde något jag länge tänkt göra. Jag plockade fram Y:s urvuxna hanbok som han fick i present av sin fostermamma när de skildes åt.

Nu en liten utvikning, för den som är intresserad. Barn som adopteras från Korea, eller åtminstone från den organisation som samarbetar med Sverige, bor inte på barnhem utan hos fostermödrar. Mitt intryck, baserat på våra personliga erfarenheter, men också på andras, är att detta är ett utomordentligt välfungerande system. Fostermammorna, för att inte säga familjerna, verkar vara oerhört kompetenta och hängivna och tar verkligen hand om barnen på ett fantastiskt sätt.

Q var sex veckor gammal när han kom till sin fostermamma, och hos henne bodde han tills vi hämtade honom ett drygt halvår senare. Han var en trygg, glad och social bebis, som visserligen var van att gå från famn till famn och gullas med, men som också visste vem han hörde hemma hos. Överlämnandet tog han med ro, men efter några timmar började han bli orolig och ropade på åttamånadersvis på fostermamman. När hon aldrig dök upp grät han hjärtskärande. Några plågsamma timmar följde, då jag bar på honom, och han grät otröstligt. Mitt minne av detta är ganska dimmigt. Men så småningom resignerade han och blev glad igen. Jag minns att O lyckades distrahera honom med något så osannolikt som att plinga med den hängande strömbrytaren till en lampa. De satt sedan och lekte med detta medan jag yrde omkring och packade väskorna. Morgonen därpå flög vi hem. En förnöjd Q satt i min famn och uttryckte efter dessa första timmars outsägliga sorg inget mer tvivel om vem han hörde ihop med.

När vi fick Y var vi förberedda, och inledningsvis upprepades mönstret exakt. Y hade ett igenkännligt namn på sin fostermamma, han ropade ett tydligt "um-mum-mumma" (mamma heter omma på koreanska). Och grät. Och grät. Men han hade också en storebror som fascinerade honom från första stund. Efter bara någon timme bestämde han sig för att den nya mamman (alltså jag) fick ersätta den förlorade. Andra göre sig icke besvär.

Mina barn är skolboksexempel på anknytning och separationers inverkan på tryggheten. Till skillnad från Q genomlevde Y många separationer som mycket liten. Han föddes för tidigt och fick ligga i kuvös. När han fick lämna sjukhuset bodde han först på ett spädbarnshem i sin födelsestad Busan, därefter fick han komma till sin fostermamma i Seoul. Men vistelsen hos henne avbröts två gånger av inläggning på sjukhus. Minst fem separationer alltså. Så var och är han också en oroligare själ än Q.

Samtidigt är båda mina barn så trygga. Ja, Y var oroligare än Q, men från första stund visste han vad han behövde och kunde uttrycka det. Han behövde vara hos mig, hela tiden. Det visade han, det gick inte att ta miste på. När vår svenska socialsekreterare gjorde hembesök någon månad efter hemkomsten beskrev vi familjesituationen med sömnkaos, bebis som gråter förtvivlat om jag sätter ner honom, men annars är världens snällaste. Hon skrattade lite och sa "Ja, han har verkligen fått upp er på tårna!".

Så. Fostermammorna är viktiga personer i mina söners och därmed också mitt liv. Av dem har de alltså fått varsin hanbok.

Vad gör man med en sådan? Man bär den vid ett par högtidliga tillfällen, som ettårskalas. Ettårsdagen firas storslaget i Korea, vi gjorde så gott vi kunde. Men förr eller senare är hanboken urvuxen.

Det var min kreative pappa som fick idén att göra tavlor. Efter en del funderande och ett första misslyckat försök, köpte jag djupa ramar på Ikea. Bakgrunden klädde jag med ett gammalt lakan som jag har tråcklat fast dräkterna på. Inget är klippt eller förstört, de går att plocka ner och återanvända om man skulle vilja göra det.

Bilden visar delar av Y:s hanbok, och det finns en likadan stor tavla med Q:s. De ska nu hängas upp på väggen i pojkarnas sovrum, tillsammans med ytterligare två bilder. De föreställer två små bebisar, som hålls i kärleksfulla och resoluta grepp av två medelålders damer. Fostermammorna. De som beredde vägen.