2013-03-25

Söndagspyssel som väcker minnen

Igår tog jag mig i kragen och slutförde något jag länge tänkt göra. Jag plockade fram Y:s urvuxna hanbok som han fick i present av sin fostermamma när de skildes åt.

Nu en liten utvikning, för den som är intresserad. Barn som adopteras från Korea, eller åtminstone från den organisation som samarbetar med Sverige, bor inte på barnhem utan hos fostermödrar. Mitt intryck, baserat på våra personliga erfarenheter, men också på andras, är att detta är ett utomordentligt välfungerande system. Fostermammorna, för att inte säga familjerna, verkar vara oerhört kompetenta och hängivna och tar verkligen hand om barnen på ett fantastiskt sätt.

Q var sex veckor gammal när han kom till sin fostermamma, och hos henne bodde han tills vi hämtade honom ett drygt halvår senare. Han var en trygg, glad och social bebis, som visserligen var van att gå från famn till famn och gullas med, men som också visste vem han hörde hemma hos. Överlämnandet tog han med ro, men efter några timmar började han bli orolig och ropade på åttamånadersvis på fostermamman. När hon aldrig dök upp grät han hjärtskärande. Några plågsamma timmar följde, då jag bar på honom, och han grät otröstligt. Mitt minne av detta är ganska dimmigt. Men så småningom resignerade han och blev glad igen. Jag minns att O lyckades distrahera honom med något så osannolikt som att plinga med den hängande strömbrytaren till en lampa. De satt sedan och lekte med detta medan jag yrde omkring och packade väskorna. Morgonen därpå flög vi hem. En förnöjd Q satt i min famn och uttryckte efter dessa första timmars outsägliga sorg inget mer tvivel om vem han hörde ihop med.

När vi fick Y var vi förberedda, och inledningsvis upprepades mönstret exakt. Y hade ett igenkännligt namn på sin fostermamma, han ropade ett tydligt "um-mum-mumma" (mamma heter omma på koreanska). Och grät. Och grät. Men han hade också en storebror som fascinerade honom från första stund. Efter bara någon timme bestämde han sig för att den nya mamman (alltså jag) fick ersätta den förlorade. Andra göre sig icke besvär.

Mina barn är skolboksexempel på anknytning och separationers inverkan på tryggheten. Till skillnad från Q genomlevde Y många separationer som mycket liten. Han föddes för tidigt och fick ligga i kuvös. När han fick lämna sjukhuset bodde han först på ett spädbarnshem i sin födelsestad Busan, därefter fick han komma till sin fostermamma i Seoul. Men vistelsen hos henne avbröts två gånger av inläggning på sjukhus. Minst fem separationer alltså. Så var och är han också en oroligare själ än Q.

Samtidigt är båda mina barn så trygga. Ja, Y var oroligare än Q, men från första stund visste han vad han behövde och kunde uttrycka det. Han behövde vara hos mig, hela tiden. Det visade han, det gick inte att ta miste på. När vår svenska socialsekreterare gjorde hembesök någon månad efter hemkomsten beskrev vi familjesituationen med sömnkaos, bebis som gråter förtvivlat om jag sätter ner honom, men annars är världens snällaste. Hon skrattade lite och sa "Ja, han har verkligen fått upp er på tårna!".

Så. Fostermammorna är viktiga personer i mina söners och därmed också mitt liv. Av dem har de alltså fått varsin hanbok.

Vad gör man med en sådan? Man bär den vid ett par högtidliga tillfällen, som ettårskalas. Ettårsdagen firas storslaget i Korea, vi gjorde så gott vi kunde. Men förr eller senare är hanboken urvuxen.

Det var min kreative pappa som fick idén att göra tavlor. Efter en del funderande och ett första misslyckat försök, köpte jag djupa ramar på Ikea. Bakgrunden klädde jag med ett gammalt lakan som jag har tråcklat fast dräkterna på. Inget är klippt eller förstört, de går att plocka ner och återanvända om man skulle vilja göra det.

Bilden visar delar av Y:s hanbok, och det finns en likadan stor tavla med Q:s. De ska nu hängas upp på väggen i pojkarnas sovrum, tillsammans med ytterligare två bilder. De föreställer två små bebisar, som hålls i kärleksfulla och resoluta grepp av två medelålders damer. Fostermammorna. De som beredde vägen.

10 kommentarer:

  1. Men ÅÅÅÅÅ vad fint! Jag börjar nästan gråta. Såna tavlor ska jag också göra! Jag har sju meter vitt thaisiden hemma (fick för mig att man behövde tio meter till en rak, kortärmad brudklänning. Det behövde man inte) som jag just igår satt och funderade på om det gick att göra nånting av. Det kan jag ju ha som bakgrund! (och så kan jag ju sy varsin vit hanbok åt barnen av det som blir över. Eller inte).

    SvaraRadera
  2. Så fint Helga!!!!!!
    På alla vis.
    jag bodde också hos fostermamma och inte på barnhem innan jag kom till Sverige. Men jag fick inte med något därifrån tror jag. Min mamma har sparat alla papper och kläder och sådant jag kom i såklart men det är "vanliga" bebiskläder bara. Jag minns att jag som liten tyckte att de koreanska dräkterna var så otroligt vackra med sina klara lysande färger.
    Och att dina söner har sina som tavlor tillsammans med sina fostermammor tycker jag är så fint.
    Kram!!

    SvaraRadera
  3. Men vad fint, både tavlorna och texten. Jag gråter också, på jobbet, straffet för att man inte kan hålla sig från bloggar på arbetstid.

    När jag var liten fick alla barn en väska med sig men en hanbok är ju mycket roligare. En av mina klasskompisars pappa köpte en hanbok till mig när han var i Korea. Då var jag väl runt 8 år eller nåt i den stilen. I somras passade jag på att köpa en riktigt fin hanbok så nu har jag en som väntar på att få komma till användning.

    Jag har funderat ganska mycket på det här med separationsångest det senaste. Likt Y låg jag i kuvös som liten och fick ett par separationer med mig i bagaget. Håll utkik efter ett inlägg om det för det är ett på gång.

    SvaraRadera
  4. Fint på många sätt!

    Visst kan separationskänsligheten öka med antalet separationer som barn, men när jag tittar i min bio familj så var jag mycket känslig medan min storasyster inte alls. Vi var aldrig ifrån våra föräldrar som barn. överlag ser jag fler småsyskon som är åt det hållet oavsett om det är en bio eller adoptivfamiljer. / stella.

    SvaraRadera
  5. Tack snälla ni, vilket gensvar!

    Stella, visst finns det variationer. Men det är vetenskapligt belagt att antalet separationer påverkar mycket. Sedan spelar personligheten såklart in. Vissa är robustare än andra.

    Y har ändå klarat sig fantastiskt bra, och jag är ganska säker på att ingen som träffar honom idag uppfattar honom som otrygg, tvärtom. Folk brukar ha lite svårt att tro oss när vi beskriver hans nattliga orgier t ex. Han som är så glad och stark och självklar. Ja, nästan alltid. Men ibland är han minst i världen, och förmår uttrycka det.

    Anka, vitt thaisiden blir perfekt! Det är annat det än gamla bebislakan från Ikea.

    SvaraRadera
  6. Jo, jag vet och är övertygad att (antalet)separationer påverkar, men det är så många dolda faktorer i det, hur väl anknytet var det till var och en av personerna, när i utvecklingen hände de? Första veckorna? Efter ett år i familj?

    Det hör inte hit men ibland blir jag matt av forskningen kring adoptivbarn, jag kom i samtal med en forskare efter en föreläsning och hon frågade hur gammalt mitt barn var vid ankomst och där jag påpekade att det är en viss skillnad på förutsättningar för tex den äldste i en syskongrupp där de stundtals levt på gatan och ett litet dock ej under 1,5-årigt barn som bott i fosterfamilj - de hamnade i samma grupp...

    Fint att pojkarna har sina tavlor och foton av kärleksfulla fostermödrar/ Stella

    SvaraRadera
  7. Det är många år sedan jag började följa dig nu. Jag hade precis fått mitt andra missfall, och letade efter historier på nätet att känna igen mig i.

    Det visade sig att jag hade en missbildad livmoder, men en operation kunde hjälpa mig. Ungefär samtidigt tror jag du adopterade ditt första barn. Dessvärre gjorde mitt ex slut i den vevan och barnverkstan lades ner. Att läsa lyckliga barnblogg var det sista jag orkade med. Jag trodde aldrig jag skulle få några barn.

    Men livet var inte kört, jag fick träffa ny stor kärlek, och snart var jag tillbaka i barnverkstaden. Och jag hittade tillbaka till din varma kloka blogg, där du precis var på g att få barn nummer två.

    Efter ett drygt års försök så blev jag till slut gravid, och nu har jag till och med två döttrar. Otroligt, och jag säger som du - jag är lycklig varje dag.

    Din blogg fortsätter jag läsa för du är så klok! Och har intressanta funderingar om livet. Ta hand om dig och din familj

    SvaraRadera
  8. Mitt ena barn är fött i Gwangju och bodde sina första månader på barnhem innan hon kom till sin fostermamma via SWS genomgångsbarnhem. Har oerhörd koll på läget och reagerade kraftigt på separationen samt såg till att ingen annan än jag rörde henne under många månader. Känner igen mycket av din situation med Y i hur det var att få vår dotter. Sömnbrist och insikt invarför ständig väckning och störd sömn är en effektiv tortyrmetod....

    Min lillkille bodde först en vecka hos en fostermamma i Busan och sen nån vecka på genomgångsbarnhemmet,och sedan från ungefär en månads ålder hos sin fostermamma förutom en vecka på sjukhus. Reagerade med tystnad och inbundenhet men är också som person en helt annan typ med stort lugn, uthållighet och fokus. Hade också fördelen att inte bara vara omhändertagen av fostermamman utan att också vara extremt älskad av hela fosterfamiljen.

    Fortfarande är dottern den separationskänsligaste av de två, åtminstone på ytan, och gillar inte att sova borta, är rädd för döden , vill bo kvar i huset hela livet.
    Olika typer av separationer men också väldigt olika personligheter. Känns svårt att säga vad som är vad känner jag utifrån mina barn. Anknytning är ju väldigt mångfasetterat.
    / Karin

    SvaraRadera
  9. Stella, jag förstår din matthet. När nattstöket var som värst för någon månad sedan ringde jag Adoptionsrådgivarna. Det var via dem jag fick kontakt med terapeuten jag gick hos för ett par år sedan. Samtalet nu var väl ganska bra, samtidigt som jag blev lite.. ja, matt av attityden hos kvinnan jag talade med. Den var problematiserande, milt uttryckt. Vilket inte var riktigt det vi behövde just då.

    Lina, vilken fin historia, tack för den! Och välkommen tillbaka!

    Karin, visst är anknytning mångfasetterat! Det kanske är en slump att Q är (förefaller) vara tryggare än Y. Det kan vi ju inte veta.

    SvaraRadera