Tajming och plattform

Det är påskdag med strålande solsken och djup snö, en underlig kombination. Inomhus är det varmare än någonsin eftersom vårsolen obehindrat gassar in. På sommaren skuggas vi av träd, som nu står kala.

Jag har ont i halsen och förmodligen lite feber. Genom det öppna fönstret hör jag mina barn leka med grannbarnen, de allra bästa kompisarna. Om en stund ska O ta med dem till cykelaffären, det börjar bli dags att uppgradera Q:s och jämnårige kompisens cyklar.

Av två skäl tänker jag på min kurskompis M. Vi gick på Chalmers tillsammans, hon är två år äldre än jag. Hon är en sådan där glittrande person som man egentligen skulle tycka illa om, för alla karlar blir kära i henne, och med bravur genomför hon allt hon föresätter sig. Men det går inte annat än att tycka om henne, för hon är så genomärlig och trevlig och robust och snäll och rolig. Vi stod inte varann särskilt nära och har sedan länge tappat kontakten, men ibland kan jag sakna henne.

En av de senaste gångerna jag träffade henne var på hennes bröllop. Hon gifte sig med en annan kursare till oss, de kommer från samma stad, de har känt varann sedan tonåren. Hon var gravid vid bröllopet (vilket väckte fasansfull avundsjuka hos mig, för första gången, en avgrundskänsla som sedan skulle återkomma plågsamt många gånger ända tills vi fick Q), de har nu tre barn tillsammans och har gjort strålande karriärer och bor i ett fantastiskt hus. The golden couple på alla sätt och vis.

(Naturligtvis är det inte så enkelt, det är det aldrig. Det finns skuggsidor, och allting har ett pris som måste betalas.)

Innan de blev golden couple var de gyllene och förstklassiga var och en på sitt håll. Och som gjorda för varann. Alla som såg dem på bröllopet ställde samma fråga: hur är det möjligt att det tog er sexton år att komma på denna strålande idé?

Svaret är enkelt: tajming. De var alltid upptagna på annat håll. Först vid dryga trettio hände det sig att båda var singlar samtidigt. Pang sa det. Mycket i livet handlar om tajming.

Jag tänker också på det här med plattform. M är bara två år äldre än jag men hade redan på Chalmers en solid grund att stå på. Hon hade jobbat ett par år efter gymnasiet, hon var trygg och säker i sin yrkesroll som hon nu skulle bygga vidare på genom att bli civilingenjör. Hon hade en tydlig bild av vart hon ville och skulle. Utöver det hade hon i många år varit barn- och ungdomstränare inom en idrottsgren. Ledarskap och pondus var naturligt för henne. De insikter jag har fått på senare tid stod förmodligen klara för henne långt tidigare.

Jag saknar henne, som sagt. Kanske skulle jag mejla henne och säga det.

(Men är jag avundsjuk på henne? Inte ett dugg.)