Snart

Tillvaron på Sommarön är tidvis paradisisk, tidvis helt enkelt jobbig. Så har det varit i ganska många år. Bilden ovan har med saken att göra.

I drygt tio år har familjen diskuterat Sommaröns framtid. Samtalen har sällan varit på en rationell och konstruktiv nivå, eftersom alla inblandade är släkt med varann och hyser mer eller mindre starka, men ändock känslor för denna plats som vi alla har både glada och sorgsna minnen av.

Under några år hängde svärdet över mitt huvud, jag som gärna ville behålla Sommarön, men som inte förmådde nå fram till någon annan och göra en kompromiss. För fem år sedan tröttnade jag rejält på tjafsandet och bestämde inom mig att jag skulle kämpa i fem år till, absolut inte längre, och sedan ge upp. Innerst inne trodde jag inte att det fanns någon möjlig lösning, men jag ville verkligen försöka, och så tänkte jag att Q - Y var ännu inte född - skulle få några fina somrar under tiden.

Bara ett år senare tvingade övriga släkten fram ett beslut om försäljning. Jag var frustrerad men insåg att jag var tvungen att ge vika. Ensamma kunde vi inte ta över Sommarön, och ingen ville deläga eller ens samarbeta. Detta var i maj 2009.

I augusti samma år tänkte jag om. Det finns två hus på Sommarön, ett stort och ett litet. Jag har, med undantag av när jag var mycket liten, alltid bott i det stora, gamla, vackra, klassiska bohuslänska huset. Det lilla har jag sett över axeln, det luktar muslort och har spindelvävar i hörnen. (Det har förvisso det stora också, men de sprids ut på större yta och är därmed lättare att uthärda tills man städar bort dem.) Plötsligt insåg jag att det lilla huset kunde vara intressant för oss, O och mig. Och kusin, hon har alltid velat ha stora huset för sig själv, vilket varit en källa till irritation hos mig och många andra. Skulle vi kunna deläga, men inte så som jag först tänkt, utan varsitt hus?

Jag frågade O vad han tyckte. Skulle vi orka med lilla huset, ett eget sommarställe på en ö femtio mil hemifrån? Ett ställe vi därmed utnyttjar tre-fyra veckor varje år och som står tomt resten av tiden? O funderade, gick några inspektionsrundor och svarade som han brukar: klart det går!

Så framförde vi vårt förslag till kusin och hennes man, som blev själaglada. Vi träffades några gånger, kände på varann, återupplivade vår relation. Och började förhandla med resten av släkten.

Suffice to say att det nu, nära fyra år senare, är nästan klart. Nästan. Alla papper är påskrivna av alla inblandade utom oss själva, nästa vecka åker vi till banken för att avsluta.

Tavlan då? Jo, för två år sedan, den första sommaren då vi var här ute samtidigt med kusin och hennes familj, då åkte hon och jag på en loppisrunda. Vi hade mycket trevligt, körde mellan marknaderna och åt lunch på en regnig brygga. Jag hittade tavlan på bilden, den kostade flera hundra kronor och jag tvekade först. Jag har ingen aning om vem som målat den, den är tämligen nygjord och alls inget loppisfynd men nu hänger den på väggen i den stuga som snart är bara min och O:s och jag älskar den.

Och det är skönt att ha ett eget litet hus. Det är roligt att inreda det, att leka med färgerna så som farmor gärna gjorde. Spåren av hennes inrednings- och sömnadsintresse syns ännu. Hon var notoriskt snål men hade god smak och synnerligen säker känsla för färgkombinationer.

Det var en fredag vi åkte på den där loppisen. När vi kom tillbaka till ön ringde mamma och sa att det är någon som har sprängt en bomb i Oslo. Den dagen var det.

Förra året gjorde vi ingen utflykt tillsammans, kusin och jag. Det tävlades för mycket för det. Vi får se hur det blir i år. Men vi ska i alla fall till banken nästa vecka.