Minnet av en klippa

Den sjuttonde maj var det exakt tjugoett år sedan jag träffade mina svärföräldrar för första gången. Jag ska berätta varför jag vet så precis.

Ett starkt minne kom över mig den dagen, då jag råkade vara nere på stan. Jag passerade Sergels torg just som spårvagnen från Djurgården stannade och släppte av ett bunadsklätt sällskap med rödvitblåa flaggor i händerna.

O och jag blev tillsammans i slutet av februari. I maj var vi båda ganska upptagna med tentaläsning, men gjorde en paus för att presentera mig för hans föräldrar, och fira sjuttonde maj. De var förstås nyfikna på den nya flickvännen.

(Härmed avslöjar jag O:s ursprung, vilket jag inte hade gjort utan hans godkännande.)

Vi sammanstrålade på Avenyn för att gå i syttende-mai-tåget bort till Norska sjömanskyrkan. Det viftades med flaggor, och framme utanför kyrkan sjöng vi Ja vi elsker. Jag tyckte det hela var rätt fånigt men tänkte att det är viktigt att ha respekt för människors hemlängtan, kanske rentav nationalism, även om man inte delar den. Och det vet man ju hur norrmän är med sin nationaldag. Jag sjöng med så gott jag kunde, sneglande på O och hans föräldrar, med viss förvåning konstaterande att deras sång var ungefär lika halvhjärtad som min.

Under tystnad gick vi så till bilen för att åka och äta middag i svärföräldrarnas radhus en bit utanför stan. Svärfar var en lakonisk man, men det visste jag inte ännu. När vi satt oss i bilen drog han en djup suck och sa: Så många idioter på ett och samma ställe.

(Det visade sig sedan att familjen varken förr eller senare firat sjuttonde maj på detta sätt.)

Svärfar var en klippa, liksom hans son efter honom. Stark, stadig, stabil, pålitlig. Han pratade inte så mycket, han gjorde saker. Givetvis på sitt eget sätt och inte alltid i konsensus med andra.

Han hyste starka sympatier och antipatier. Mig gillade han från första början, och därefter var allt jag gjorde eller sa med beröm godkänt. Till skillnad från mina egna föräldrar brukade han fråga mig om mitt jobb och vinnlägga sig om att förstå vad det handlade om. Själv växte han upp på landet, flyttade hemifrån som femtonåring och försörjde sig därefter själv. Studier var det inte tal om, fast han gärna hade velat. Han läste mycket, ofta på engelska som han förstod men inte kunde tala.

Närmaste grannen i radhusområdet gillade han däremot inte, och dubbade honom raskt till Pungråttan, och var inte så värst noga med att hålla röstläget nere när han talade om honom. Pungråttan var erkänt besvärlig och låg i fejd med de flesta på gatan. Den som retade sig minst på honom var nog svärfar själv.

När O och hans bror var små, arbetade svärfar mycket. Han visste inte vad det var att ha småbarn, brukade han säga. Svärmor berättade ibland en historia om hur O i treårsåldern blev skräckslagen för att det låg en främmande karl i sängen hos mamma på lördag morgon, han kände inte igen sin pappa. (Jag har hört historien så många gånger, men nu undrar jag. Kan det verkligen stämma?)

Den sidan av honom såg aldrig jag. Jag såg en visserligen envis och självrådig men på det hela taget jämställd och liberal person. När jag kom in i familjen hade han sedan länge tagit över ansvaret för matlagningen (återigen, som hans son efter honom). Han var svärmors största supporter när det gällde att ta ansvar på jobbet eller i föreningslivet.

Fast ibland syntes glimtar av hur han kanske varit som pappa. En gång hölls vi i garaget, O och jag, och målade bokhyllor till vår nya lägenhet. Svärfar kom förbi och inspekterade, och hittade flera fel som han påpekade. Här behövs det slipas mer, här har du målat för tunt, det där duger inte. Jag var van vid en översvallande (mammas) eller konstruktiv (pappas) feedback, så jag blev irriterad, vilket jag luftade efteråt för O. Men han hade inte tänkt på att svärfar varit särskilt kritisk.

De sista åren han levde ändrades vår relation, och det var inte hans fel utan mitt. Eller, kanske inte precis fel. Det var som det var. Samtidigt som min barnlöshetskris nådde sitt kulmen, fick svärföräldrarna sitt första barnbarn. Jag deltog aldrig i några familjesammankomster efter det. Första gången jag såg O:s brorsdotter var på svärfars begravning.

Som jag har debatterat detta mitt tillbakadragande med mig själv. Nu med några års perspektiv tycker jag, trots facit på hand, att jag inte hade kunnat göra annat. Instinktivt visste jag att familjeumgänget med ett litet barn i centrum - där små barn nästan alltid hamnar - hade kostat mig orimligt mycket. Mina krafter var starkt begränsade på den här tiden, och jag hade ett tungt lass att dra. Förutom att uthärda IVF-behandlingarna vantrivdes jag på jobbet, och försörjde under ett par år O medan han pluggade.

I efterhand är det lättare att se. Då var det så konstigt, inte minst för mig, att ett umgänge och ett sammanhang som tidigare gett mig glädje, plötsligt kunde bli outhärdligt. Men så var det.

Jag vill minnas att O och jag gjorde några gemensamma valhänta försök att förklara sakernas tillstånd för svärföräldrarna. Svårt, för vi begrep knappt själva. O förstod mig inte riktigt men respekterade mig och ifrågasatte mig inte, och ungefär den attityden skönjde jag hos svärfar också. Han var som sagt inte någon man av stora ord.

(Det fanns andra som på olika sätt försökte ta ur mig mina fasoner, genom att skriva brev eller skälla ut mig. Av omsorg och med god vilja, i åtminstone ett fall drivet av egen förtvivlan. Men genom att göra som de gjorde kränkte de mig.)

Döden kom snabbt till svärfar. Vi hade flyttat till Stockholm vilket gjorde att vårt umgänge tunnades ut än mer. Men de kom till min allra första körkonsert i april, som vanligt visade de sitt stöd och sitt engagemang i handling mer än ord. När kören tackade för applåderna från scenen stack någon - en av teaterns funktionärer - en bukett i min hand. Den var från svärmor och svärfar. Efteråt åt vi middag i vår lilla tvåa i förorten, visade upp det nya liv vi höll på att bygga. Svärfar var på strålande humör, i strålande form. Inte minst var han stolt över sin son som fått ett bra arbete i Stockholm.

I juni fick också jag jobb, O berättade det för svärmor i telefon och räckte så luren till mig. Hon ville gratulera. Jag hörde på hennes röst att hon var trött och spänd, men visste inte varför.

Några veckor senare fick jag veta. O ringde mig när jag var på körstämma i Skinnskatteberg. Pappa har visst cancer. I levern. Jag hörde på hans tonfall att han inte riktigt förstått, men jag trodde att jag gjorde det. Slänten ner mot scenen, rasslet av försommarbjörkar, En vänlig grönskas rika dräkt sjungen av hundratals röster. Och så den sjunkande känslan, hur det knyter sig i magen, viljan att huka inför det som väntar. Jag glömmer det aldrig.

Några förfärliga dagar och veckor följde. Svärfar dog strax efter midsommar, och begravdes på sin sextiofjärde födelsedag. En alldeles fantastisk begravning, till största delen arrangerad av O. Ingen präst men en officiant som höll ett fint minnestal. Kistan var täckt av blommor från trädgården, svärmor la dit en kvist från vinrankan som för första gången någonsin burit frukt.

Förfärligt var det, mest förfärligt att jag skäms över hur jag var. O bad mig skjuta undan barnlösheten under de här dagarna och vara ett stöd för honom, men jag klarade inte det. Jag gjorde så gott jag kunde, det gjorde jag faktiskt. Men det räckte inte riktigt. Jag hade behövt vara starkare och ädlare. Jag minns bilfärden hem till Stockholm efter begravningen. Vi grälade nästan hela vägen. Jag skällde och grät om vartannat, O bara skällde. Någonstans efter Linköping dog bilen. Bensinstopp. Vi hade bråkat så att vi inte sett varningslampan lysa. Bokstavligt talat.

Så underligt att tänka sig att det fanns en väg ut ur denna förtvivlan. Det behövdes bara ett drygt år och ett litet gossebarn, förvisso ett ovanligt ljuvligt sådant. Vi hade drivits isär så länge av motgång och sorg, men då stod vi enade igen.

Gossebarnet ifråga är uppkallat efter farfar. Både han och lillebror är högst medvetna om att de har haft - eller har! - en farfar. De har just varit och hälsat på farfars bror, och sett farfars barndomshem, och besökt hans grav. Hans porträtt sitter på väggen i deras sovrum, och de frågar ofta om honom. Jag försöker beskriva honom så gott jag kan. Att han kunde det mesta. Jag minns vad O sa när han dött: vem ska jag nu fråga om allt, bilen, båten, huset, hur man gör?

Han hade varit en fin farfar.