Mamma när jag inte kunde

Jag ska berätta om mamma och mig och barnlösheten. Jag kan bara inte bestämma mig för när det började, eller hur mycket jag ska berätta. Det är svårt att hålla sig till bara barnlöshetsåren, för det är så mycket annat som är viktigt i vår relation.

Jag börjar från början när jag var liten, för det var då som jag märkte att mamma hade en gräns.

Oftast, nästan alltid, var hon mycket bra på att trösta och förklara och reda ut komplicerade känslor. Hon är i grunden en empatisk och emotionellt intelligent person, och intresserad av sina medmänniskor. När jag var liten och ledsen gjorde det gott att prata med henne. Hon försäkrade att det inte var konstigt att jag kände som jag gjorde. Det var för jävligt att vara tretton år, minns jag att hon sa en gång. Det var skönt att höra, för det tyckte nämligen jag också, men bland mina kompisar verkade ingen hålla med, och inte heller någon i den uppsjö av fåniga böcker och tidningar som vände sig till trettonåringar.

Men. Mamma hade en gräns som jag ibland överskred. När jag var för ledsen och för svartsynt blev hon inte tröstande utan istället provocerad. Det hände inte många gånger men det gjorde starkt intryck på mig. Förstås. Det gör ont att behöva tröst men istället bli grälad på.

För övrigt hade vi en harmonisk relation. Jag var ett lugnt och snällt barn och dito tonåring. Jag undrade själv ibland varför mitt tonårsuppror uteblev. Men kanske var det inte så konstigt, för visserligen var jag ett mönster av gott uppförande, men mamma var heller inte den som lockade till revolt.

Till exempel kom hon väldigt sällan med kritik, något som annars är ganska vanligt mödrar och döttrar emellan. I högstadiet hade jag en period när jag sydde kläder och gjorde egna smycken, och såg säkerligen ganska anskrämlig ut. Påsiga byxor sydda av rosa lakan målade med textilfärg, örhängen som såg ut som gröna blixtar, den ena kreationen vildare än den andra. Aldrig ett nedsättande ord från mamma, istället beröm för att jag var kreativ, duktig och påhittig. Aldrig att hon skulle ha ens drömt om att yttra något negativt om mitt utseende eller vikt. Det kom som en chock för mig när jag förstod att några av mina kompisars mammor skällde på dem för att de åt för mycket eller klädde sig fult eller var för tjocka.

I gymnasiet började jag allt oftare komma på kant med min styvfar, men jag minns att jag tyckte att mamma backade upp mig. Hon tog kanske inte direkt mitt parti men hon accepterade att jag tyckte att han var en skitgubbe ibland. Det var tillåtet för mig att tycka så. Det var ändå en lättnad att flytta hemifrån. Jag glömmer aldrig den första tidens berusande frihetskänsla. Att sätta nyckeln i dörren till mitt studentrum och tänka, detta är mitt, bara mitt!

Först i tjugofemårsåldern började jag se på mamma med kritiska ögon. Det började med att jag formulerade det jag egentligen alltid tyckt och vetat, att det var hon som orsakat de två omvälvningar som präglade min barndom mer än något annat: skilsmässan då pappa flyttade ut och flytten till USA. Jag tänkte och skrev dagbok och pratade med pappa som med tiden fått en försonlig inställning till händelserna. Jag försökte några gånger fråga mamma med mer eller mindre katastrofala resultat. Hon blev defensiv och gällröstad och kom med underliga anklagelser (som tog ytterligare några år att bena ut). Till sist gav jag upp och accepterade att jag aldrig kommer att få höra hennes version av händelserna. Men det spelar ingen roll. Det var bra att som vuxen få rota lite lagom i vad som hände och få bekräftat saker jag egentligen alltid vetat - barn har en sällsam intuition. De begriper mycket mer än vuxna tror av gräl och gråt bakom stängda dörrar.

Detta tog som sagt några år att komma fram till och riktigt färdig var jag nog inte förrän O och jag var en bit inne i barnskafferiet, på väg att gå rejält vilse.

Jag kan nästan på dagen säga när mammas och min relation började skeva. Det var på vårvintern 2002 då jag mått dåligt ett tag över att jag inte blev med barn. Vi hade fått en första förklaring (som senare skulle komma att ändras) och var remitterade till IVF-kliniken, dock ännu inte uppsatta i IVF-kö. Förutom barnafrågan var jag också tyngd av jobbet, jag hade en krävande tjänst som jag vantrivdes med och som jag från början inte alls velat ha. Mamma ordnade så att vi fick komma på ett första besök till en gynekolog som direkt satte upp oss i kön och som föreslog Pergotime, ägglossningsstimulerande medicin under väntetiden.

När mamma ringde för att få rapport om detta möte blev hon mycket bestört över att jag inte var gladare. Hon tyckte att jag borde vara glad och hoppfull inför framtiden och eftersom jag inte var det och inte kunde se någon ljusning i tillvaron drog hon slutsatsen att jag var deprimerad och borde medicinera.

Egentligen kan det räcka här, för detta är representativt för det som skulle prägla vår relation de närmaste åren. Bara att allt blev så mycket värre.

Snabbt stod det klart att mamma hade mycket svårt att hantera att jag var så ledsen. Jag tror att detta berodde på att hon kände sig hjälplös och att det väckte stark ångest hos henne. Hennes försök att hjälpa mig (glatt prata om annat för att distrahera, eller föreslå antidepressiv medicin) avvisades bryskt av mig varpå hon kände sig missförstådd och kränkt.

Vi hade några förskräckliga gräl där hon fullständigt tappade sans och vett och beskyllde mig för att mura in mig i ledsnad, att leka martyr, att vilja styra och diktera hur jag vill bli bemött. Säkert var jag inte lätt att ha att göra med, men de anklagelserna var orättvisa.

De gräsligaste grälen involverade oftast en tredje part. Mamma ringde mig när min kusin (ja, just hon) fött sitt första barn. Hon halvgrät i telefonen. Är kusin död? frågade jag. Är ungen död? Får de men för livet? Nej alla mår bra, men det var ju så svårt och så långt och gjorde så ont och så är det skandal att en förstföderska får ligga så länge innan de snittar.

Just då sprayade jag för IVF nr tre och var inte precis upplagd för att delta i dylika klagosånger, så jag fräste. Mamma fick antagligen dåligt samvete för hon blev förbannad och skällde över min attityd och tog sedan ett djupt andetag och förklarade att hon var så GLAD för min kusins skull att hon nu fått föda barn eftersom hon i tonåren hade - ja, ni kan säkert gissa. Vilket inte precis gjorde mig mer försonligt inställd. Visst kan jag idag se att jag var självcentrerad i mitt elände men jag vidhåller att det är för mycket begärt att man som infertil (och spraypåverkad) ska glädjas extra åt andras lycka just därför att de tidigare klantat sig.

Håhåjaja. Sådär höll vi på. Igen och igen.

Det är en sak till, som jag har svårt att komma ihåg nu några korta år senare. Under den här tiden upplevde jag mamma som krävande och dominerande. Var det inte hunden som skulle passas så skulle styvfar eller syster skjutsas eller så skulle vi vara med på fest och se glada ut. Jag kände mig pressad och dränerad men hade samtidigt väldigt svårt att säga nej.

Från min uppväxt minns jag inte de här kraven. Var hon annorlunda, var jag mer följsam? Idag har jag som sagt nästan svårt att minnas hur det var. Utan tvivel var det nyttigt för vår relation att jag flyttade till Stockholm. Numera kommer hon och hälsar på och passar Q och anpassar sig till oss. Visst finns de gamla dominerande takterna kvar men inte alls på samma sätt.

Jag har läst den här texten flera gånger och ändrat lite här och där. Jag tvekar att publicera den, för den ger mig dåligt samvete. Fast jag har ansträngt mig för att ge en rättvis bild. Det var så här det var. Men nu är det över.

Sedan jag fick Q har det tillkommit en ny dimension i min bild av de gamla konflikterna med mamma. Det är lättare att förstå den vanmakt hon kände inför min förtvivlan. Det är lättare att förstå hennes aggressivitet, hennes dåliga samvete. Jag vet numera hur arg man kan bli på den man älskar mest, hur nära kärleken har till ilskan. Glödande, röda känslor, motsatsen till sval likgiltighet.

Mamma är inte ett mammaideal för mig i alla avseenden, det är mycket jag kommer att försöka göra annorlunda. Men det allra viktigaste gjorde hon precis rätt: jag har alltid vetat att hon älskar mig.