Vemodet från igår sitter i, kan inte skaka av mig det, lika lite som jag kan sätta fingret på vad det är. En känsla av att livet rinner förbi, det går så fort.
Nu ska jag i alla fall äta lunch, och ikväll ska jag träna. Det borde hjälpa.
Känner igen. Jag brukar kalla det där för anfall av dödlighet. De drabbar mig då och då och jag tror aldrig att jag ska kunna bli sorglös igen. Utanför dem har jag svårt att förstå att jag kunde vara så betryckt, inom dem kan jag inte förstå hur jag ska leva med insikten om döden.
Men att träna hjälper nästan säkert, eller lindrar i alla fall.
Jag vet! Jag önskar dig en fin semester som blir minnesvärd och känns evighetslång. Detsamma önskar jag mig själv också. Kram.
SvaraRaderaKänner igen. Jag brukar kalla det där för anfall av dödlighet. De drabbar mig då och då och jag tror aldrig att jag ska kunna bli sorglös igen. Utanför dem har jag svårt att förstå att jag kunde vara så betryckt, inom dem kan jag inte förstå hur jag ska leva med insikten om döden.
SvaraRaderaMen att träna hjälper nästan säkert, eller lindrar i alla fall.
Anfall av dödlighet, det var fint. Tack. För formuleringen och för omtanken, från er båda.
SvaraRaderaVidare analys pågår, en redogörelse kommer snart.