Det är så konstigt med livet

Det är sen söndagkväll efter en fin helg tillsammans med pappa. Idag visade han mig runt i Uppsala, där han och mamma träffades och där jag föddes. Men vi flyttade därifrån redan när jag var ett par år gammal.

När vi körde hemåt frågade jag honom hur det känns. Ångrar han något, är han bitter över något? Blev livet bra, fast han aldrig blev professor, som planen var? Att han inte längre hyser några bittra känslor över skilsmässan, det vet jag sedan länge.

Han fnissar lite. Nä, professor verkar bara tråkigt. Det är klart att det hade varit roligt att ha tjänat lite mer pengar, eller vara lite mer berömd. Fast usch så bökigt, tänk att bli igenkänd på stan. Och vad ska jag egentligen med mer pengar till. Den yngre kollegan Peter Englund unnar han all berömmelse - "hans böcker är verkligen bra!"

Samtalet vindlar vidare, vi pratar om mamma, som så många gånger förr. Hur de hade det, hur hon har det idag.

- Du måste förstå, säger pappa, jag är ju inte alls samma person idag som jag var då. Jag har lärt mig så jävla mycket sedan dess. Det är så konstigt med livet, när man till slut börjar begripa sig på det, då ska man snart lämna det.

På kvällen, när jag skjutsat hem honom och kommer hem till mitt tomma hus, då måste jag gråta lite. Över att jag nästan säkert vet att mamma hade svarat alldeles annorlunda på min fråga. Över att en liknande utflykt med henne nästan säkert hade utlöst ångest hos henne. Lite också över att också jag anar dödens nafsande efter hälarna. Måste måste göra det allra allra bästa av det enda liv jag har. Till skillnad från mig har pappa nästan alltid gillat sitt arbete.

Lite gråter jag också av längtan efter mina små pojkar och min man, han som känner mig bättre än någon annan. Det skulle jag vilja tala om för honom, fast jag vet att han vet det.