Analys, del 1

Snabbäten mat ur lunchlåda och en påföljande lång lunchpromenad där jag rentav fick andas lite skogsluft höjde mitt humör några snäpp. Jag tror mig veta varför jag känt mig beklämd.

Det enklaste först: jag har ont i ryggen efter att ha sovit snett och illa i helgen. En gammal sträckning mellan skulderbladen gör sig påmind. Jag ska ta till ett osvikligt remedium, som morfar brukade säga om whisky, men i mitt fall är det träning. Samt att gå tidigt från jobbet.

Därmed kommer jag osökt in på jobbet, men det hoppar jag över för att strax återkomma.

Mamma. Jo. Det är tankar på mamma, hur hon har varit, hur hon är, hur hon har mått och hur hon mår, hur vi kommunicerar som gör mig ledsen. Det är jävligt tjatigt rentut sagt och just nu har jag ingen lust att elaborera vidare. Men jag återkommer nog i ämnet.

Jobbet är väl ett nästan lika uttjatat ämne, i alla fall för mig själv. Det är nu några dagar sedan jag fattade det aktiva beslutet att sitta still i båten, sluta söka andra jobb (fast det är fasen så svårt att låta bli att snegla), att gilla läget, att kompensera den fortsatt småtrista men behagliga tillvaron hos herr Snäll med en projektledarkurs.

Att ha för lite och för tråkigt att göra på jobbet, är då det så himla mycket att yla om, kan man fråga sig. Nä. Lite skäms jag över mitt missnöje. Jag borde vara vuxen nog att kunna åtgärda situationen, och om den inte låter sig åtgärdas, att uthärda den.

Å andra sidan är det så att jag för andra gången på lika många år blivit ganska besviken. You-Know-Who var känd för att slå blå dunster i ögonen på folk, inte var det konstigt att han duperade också mig. Året hos honom var jobbigt men också mycket lärorikt. Men jag ångrar inte en sekund att jag slutade. Det gick helt enkelt inte att vara kvar, av många orsaker.

Besvikelsen över Jane och uppdraget hos herr Snäll är av en helt annan paritet. Herr Snäll är en mycket bra chef och uppdragsgivare - möjligen lite för snäll - och hade han kunnat erbjuda mig mer att göra hade jag inte gnällt överhuvudtaget särskilt mycket.

Janes ledaregenskaper lämnar övrigt att önska, men på sistone har jag faktiskt märkt att hon lyssnat på en del av den kritik jag framförde vid vårt samtal. Hon anstränger sig, det gör hon, och jag ser det. Tyvärr lyckas hon ideligen sabba sina egna ansträngningar med spetsigheter, ordmärkningar eller andra fånigheter.

(Återigen, sådant som jag borde vara vuxen nog att sätta mig över.)

Det största bekymret är nog huruvida jag alls står ut med tillvaron som konsult. Jag har ett större behov än jag trodde att känna lojalitet och samhörighet med min arbetsgivare, att få ett visst mått av uppskattning tillbaka. Så är det inte alls idag. De få fringisar som företaget erbjuder fnyser jag bortskämt åt, och dömer ut dem som ytliga och fjantiga. Jag känner mig som en mjölkkossa på en avsides belägen äng dit tunnelbanan inte går, en kossa som ska leverera minst fyrtio timmar i veckan och för övrigt hålla tyst och idissla. Något som passar mig utomordentligt dåligt.

På firmafesten i fredags (som bevistades i grå nyinköpt klänning, guldfärgad sjal och svarta klackar, bytta mot bekväma ballerinaskor när det var dags att trava hemåt, tackar som frågar) slog jag mig i slang med en av mina trevliga kollegor.

Vi var rörande ense om en sak, att det är nästintill slöseri att en grupp som har så stort utbyte av varann träffas så sällan. Han hör till veteranerna i gruppen, och försökte under de första åren att arrangera after-work och liknande. Men de saboterades av Janes kontrollbehov. Hon ville alltid vara med och höra allt som sas, och då tröttnade folk.

Efter middagen stod vi på båtens akterdäck där ingen annan hörde oss. Då vågade jag fråga honom hur han stod ut. Med en chef som Jane. Med en arbetsgivare som bara är yta och bling-bling. Med att vara konsult.

Jane är hopplös, det tycker han också. Hon lägger sig i fel saker, tjafsar och bråkar och retar upp folk. Dessutom lyckas hon bli ovän med alla kvinnor hon anställer. (Den senaste veckan har ytterligare två personer sagt upp sig, Miss Megapol är den ena.) Och nä, han känner ingen lojalitet alls med arbetsgivaren. Han håller helt med mig i att det är alldeles för lågt i tak och att det läggs mycket krut på tramsigheter.

Att han står ut beror på två saker. Det hade kunnat vara värre, han har själv varit med om värre. Ännu mera tjafs och småaktighet. Och att han absolut inte vill vara fast anställd någonstans. Han uppskattar friheten och omväxlingen man får som konsult. Debiterar man fyrtio timmar i veckan får man vara ifred.

Det är ju just det. Fri är det jag inte känner mig. Tvärtom. Kan det vara en fråga om inställning? Kanske kan jag lära mig något av min kollega?

I vilket fall som helst mår jag bättre av att ha tänkt. Och så börjar arbetsdagen gå mot sitt slut också.