Orolig

Det går upp och det går ner. Det är inte lika jävligt jämt, tack och lov. Häromdagen klagade jag för mamma att ingenting är roligt längre, jag kan inte komma på en enda sak som gör mig glad.

Fast det är förstås inte sant. Att titta på Homeland tillsammans med min syster igår kväll. Att upptäcka att en sjal som jag hade dåligt samvete för att jag köpte i somras, för jag egentligen inte behöver den (vem fan behöver en sjal till, liksom?) passar perfekt till den höstkappa jag också har lite dåligt samvete över. Att både O och min syster J följde med hem till pappa igår, vi drack kaffe och småpratade medan han sov. Att titta på Annie Hall i soffan mitt på blanka eftermiddagen, jag skrattade högt flera gånger. Allt detta har gjort mig glad, så är det.

Men idag är jag orolig, så orolig att jag har hjärtklappning och ibland lite svårt att andas. Det är väl det som kallas ångest, antar jag. Jag är lyckligt lottad som inte har känt det så ofta.

Tankarna snurrar. Borde jag se till att pappa läggs in? Vill han det själv? Blir det bättre då, för honom, för mig?

Det idealiska (för honom, för mig?) hade varit om jag kunde vara hos honom var fjärde timme och truga i honom något ätbart. Då skulle han må bättre och givetvis även jag. Men det går förstås inte.

Hemtjänsten klarar inte att truga i honom mat, det har jag full förståelse för. ASIH:s roll har jag ännu inte riktigt förstått. De prisas i alla tonarter av alla som har haft kontakt med dem och de gav onekligen ett mycket bra intryck igår när de besökte honom och skrev in honom. Men när kommer de nästa gång, var det fredag? Och borde jag ringa dem och säga det här om maten, igen? Vi pratade ju om det igår? Imorgon ska jag på närståendesamtal hos dem, då kan jag förstås fråga.

Igår när vi lämnade pappa sa jag till O och J att jag måste skilja på pappas behov och mina egna. Jag lämnar honom i ett litet rum, där han vet att ingen kommer till honom på hela natten. Inget finns att göra mer än att läsa och sova. Han vet att han snart ska dö. Jag kan knappt tänka mig något gräsligare. Men jag tror inte att han simulerar när han gosar ner sig i sängen med Polis, polis, potatismos! Han lyser upp när jag visar honom Guillous Vendetta, den hade han glömt att han hade, den är den bästa av Hamiltonböckerna. Vi ses imorgon, men du behöver inte komma så ofta. Jadå jag ringer om det är något.

Fast det gör han ju aldrig.

Dessutom bryter sorgen och saknaden fram allt oftare. Redan, i förtid. Jag kommer att sakna honom så fruktansvärt. Min samtalspartner, min tröstare. Han som när han fungerade som bäst - jag inser att det är några år sedan - kunde trösta och stötta mig som ingen annan.