Inatt sov jag uselt, provade ett nytt sömnmedel som doktorn skrivit ut, långtidsverkande. Jag somnade inte riktigt, låg i en sorts halvdvala där otäcka bilder av pappa spökade för mig. Strax före ett gick jag upp och tog en insomningstablett. De är underbara, känslan när sömnigheten kommer och jag vet: nu somnar jag. Tydligen ska jag hålla mig till dem.
Idag var jag och O i pappas gamla lägenhet igen och fixade med ett par saker. Nu behöver vi inte åka dit förrän... ja, förrän den ska säljas. Och det gör vi inte medan pappa lever.
Det var för jävligt att vara där. Förra gången var det inte så farligt, då hämtade vi tavlor och en del saker, det var något konstruktivt över det.
Så inte idag. Förutom resten av tavlorna - som är fina, erkännes - och lite böcker och kanske någon enstaka grej finns inte något värt att bevara i det som var pappas hem.
Han ville ha en CD-spelare och några skivor. Skivorna hittade jag och torkade rena från damm. Spelare hittade jag också, flera stycken, men inte fan funkade de.
Efteråt var jag äcklad, arg och ledsen. Allt är för sent, förstört, borta, söndertrampat och värdelöst. Varför måste jag vara med om detta?
I bilen suckade O lättat och menade att det var ett gott dagsverke. Mitt är inte slut än, jag måste till pappa och så ska ungarnas väskor packas. Miles to go before I sleep.
Men jag bet ihop och nu efteråt känns det inte så illa ändå. Mamma gjorde mig sällskap till pappa, hon och jag packade tillsammans medan O gjorde middag. Pappa var bättre idag, och på kvällen kom min farbror och hans fru och hälsade på.
Och pappa är pappa. Jo, jag är arg och bitter ibland. Men jag älskar honom som han är, hur kan jag göra annat?
Imorgon kommer ASIH. Jag hoppas att de kan avlasta mig lite, gudarna ska veta att jag behöver det.
Idag var jag och O i pappas gamla lägenhet igen och fixade med ett par saker. Nu behöver vi inte åka dit förrän... ja, förrän den ska säljas. Och det gör vi inte medan pappa lever.
Det var för jävligt att vara där. Förra gången var det inte så farligt, då hämtade vi tavlor och en del saker, det var något konstruktivt över det.
Så inte idag. Förutom resten av tavlorna - som är fina, erkännes - och lite böcker och kanske någon enstaka grej finns inte något värt att bevara i det som var pappas hem.
Han ville ha en CD-spelare och några skivor. Skivorna hittade jag och torkade rena från damm. Spelare hittade jag också, flera stycken, men inte fan funkade de.
Efteråt var jag äcklad, arg och ledsen. Allt är för sent, förstört, borta, söndertrampat och värdelöst. Varför måste jag vara med om detta?
I bilen suckade O lättat och menade att det var ett gott dagsverke. Mitt är inte slut än, jag måste till pappa och så ska ungarnas väskor packas. Miles to go before I sleep.
Men jag bet ihop och nu efteråt känns det inte så illa ändå. Mamma gjorde mig sällskap till pappa, hon och jag packade tillsammans medan O gjorde middag. Pappa var bättre idag, och på kvällen kom min farbror och hans fru och hälsade på.
Och pappa är pappa. Jo, jag är arg och bitter ibland. Men jag älskar honom som han är, hur kan jag göra annat?
Imorgon kommer ASIH. Jag hoppas att de kan avlasta mig lite, gudarna ska veta att jag behöver det.
Åh, Helga. Jag vet inte vad som har hänt med min RSS-läsare, men jag har missat att det här pågår fram till nu. Och jag ville bara säga pip och att jag känner med dig. Mer finns nog inte att säga.
SvaraRaderaKlart du älskar honom! Och det är det viktiga! Och han älskar dig! Och barnen!
SvaraRaderaDu kommer att orka, på ett eller annat vis så gör du det. Det finns inga egentliga alternativ. Men våga sänka kraven, på dig själv, och din omgivning. Just nu är ingenting som det ska vara. Och så får det vara. Försök släppa så många måsten du bara kan och hitta dina små stunder av vila. Egentligen skulle jag vilja råda dig att våga prioritera dig själv en liten stund om dagen. Gör något för bara dig en gång om dagen. Ett bad med en bok, en stunds stickning framför ett radioprogram, en kopp kaffe i solljuset, en prommenad. En liten ynka halvtimme till Helga, varje dag.
Du vet, precis som jag vet, att det bara är saker. Saker som är stökiga, smutsiga, söndertrampade, förstörda. Men det är också det man projicerar på. Jag tror inte att situationen hade varit lättare om lägenheten varit på ett annat vis, situationen hade varit jävlig oavsett. Jag kan inte ens föreställa mig hur du har det. Kämpa på. Du gör det så bra. Handfast kärlek, kärlek i handling.
SvaraRaderaÅ, Helga. Jag skulle så gärna vilja skriva nåt smart och tröstande, men det går ju inte. Jag tänker att ni gör helt rätt nu - låt lägenheten stå, fokusera på att vara med pappa. Det där med att skriva ner vad han berättar om sitt liv, det är kanske det viktigaste, tänker jag. Om du hittade några fotoalbum (fast han låter ju inte som en person som sätter i kort i album, kanske...) kanske ni kan gå igenom vilka som syns på bilderna - det finns några album efter min farfar som ingen vet vem de föreställer, det är ju trist. Sen blir det säkert lättare att kasta saker när det väl är dags. Fast det betyder ju också att din pappa är borta då. Det är oändligt sorgligt.
SvaraRaderaTa hand om dig, jag tänker på dig ofta!
Kram från Anka mitt i flyttröran (som röjer som fan, så att barnen ska slippa det en dag)