Morfar har varit på besök ett par gånger, och som vanligt har han haft små presenter med sig till barnen. Ovanstående tarvar måhända en förklaring.
Det blodsprängda ögat är en studsboll som man förutom att studsa kan ha såhär roligt med:
Kokosnötskalet levererades fullt med kolor, tryggt förankrade med tejp. Kommer det från din Hawaiiresa, frågade jag tankspritt. Nejdå, fnissade pappa, jag köpte det på Lidl, det var fyllt med kokosglass som förresten inte var särskilt god, men jag sparade skalet förstås och kom på att jag kunde göra en present till pojkarna.
I helgen fyllde Y år, och jag hoppades att morfar skulle kunna toppa balalajkan. Tro det eller ej, det gjorde han, tillfredsställande Y:s kärlek till bling-bling och djur. Och han imponerade inte så lite på min genusnormkritiska syster.
Uppdaterad: Igår när jag inte orkade skriva längre eftersom jag bloggade från telefonen, underlät jag att berätta vad som hände under dagen. Jag ringde pappa upprepade gånger och blev alltmer irriterad och orolig då han inte svarade. Idag, torsdag, skulle han nämligen opereras och jag ville bestämma tid att hämta honom efteråt. Detta trots hans ljudliga protester, han kan minsann åka tunnelbana. (Taxi är förstås otänkbart. Åh denna frugalitet eller rent ut sagt snålhet!)
Dessutom börjar det nu bli så att jag drar mig för att ringa eftersom jag blir så orolig när han inte svarar. Hur dumt som helst. Jag har förstås sagt till honom massor av gånger att han måste skaffa bättre telefon med högre ringsignal och telefonsvarare, och att han borde ringa mig lite oftare. Men hur mycket ska man tjata egentligen?
Vid sextiden på kvällen svarade han så, pigg och nyter och med goda nyheter. Operationen var klar! Han hade tagit fel på dag när vi samtalade senast. Det hade gått bra, och inte gjort särskilt ont och trots läkarens skeptiska min hade han åkt tunnelbana hem.
Imorse ringde han igen för att rapportera att han mådde bra och hade sovit gott inatt. Imorgon kommer han på midsommarmiddag.
I julklapp ska han nog få en ny telefon, eller kanske två.
Din pappa är underbar!
SvaraRadera(Med alla förbehåll jag uttryckt förr, sp är han helt underbar!)
Vilka Morfarsgåvor! Fantastiskt! /Stella
SvaraRaderaHur blir man medlem i Helgapappas fanclub?
SvaraRaderaVerkligen! Vilken underbar morfar han verkar vara!
SvaraRaderaMin mamma skickar ett sms varje förmiddag till mig och min bror så vi skall veta att hon lever. Kan det vara något för din pappa? Eller har han inte mobil?
SvaraRaderaIgenkänning på den uppdateringen. Jag har inte tålamod att lära ut hur man skickar sms till min pappa. Han kan knappast göra det mesta basala på en dator och det är en helt annan värld för honom som han inte är tillräckligt intresserad av för att komma över motståndet. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte ringer, och precis som du drar jag mig för att ringa för att jag blir orolig när han inte svarar. Jag drar mig lite för att jag ska höra att han är ledsen eller orolig också, det är tungt. Och pappa ringer förstås inte, det kostar ju pengar. (Han har en poäng där, jag kan ringa gratis på helgerna eller för en försumlig kostnad via skype.)
SvaraRaderaSpånar vilt: finns det telefoner med ljussignal, och inte bara ljud? Tänker att om han intehör så kanske han i alla fall ser?
SvaraRaderaMinns för övrigt hur jag drog mig för att ringa mamma, av andra skäl, men ändå, själva känslan känns igen....
Mobil har vi provat två gånger, senast nu i vintras. Han är helt ointresserad, glömmer att ladda den, glömmer slå på den, glömmer ta med sig den. Jag har gett upp mobil.
SvaraRadera