Sitter vid köksbordet och pustar ut en stund innan alla andra kommer hem. Y leker för sig själv på gården, jag hör honom sjunga.
Jävlar vad mycket det är just nu, jag känner mig som en flygledare som hela tiden måste ha koll så att inte ett jävla plan fullt med folk dimper i backen.
I lördags före barnkalaset förkunnade mamma att hon skulle ta med sig pojkarna till förortscentret och bjuda dem på lunch där. O och jag satt vid köksbordet och åt varsin macka i ett hus som plötsligt var tyst, och småpratade med varandra på ett sätt vi inte gjort på evigheter. Inga var-är-du, här-är-jag, när-kommer-du-hem, vem-hämtar, hur-har-du-tänkt-kring-middag.
Fast imorse fräste jag åt honom när han petade på min rumpa när jag gick förbi. Jag vet att det är av kärlek och ömhet och inte borde jag fräsa utan glädjas, men ändå. Klappa den åtminstone, peta fan inte som en retsam tonårspojke.
Men den jag var mest arg på var mig själv. Jag tappade humöret igår när övertrött Y krånglade och bråkade rent överjordiskt vid nattningen. Det är mänskligt av en mamma att bli arg då, men det är också mänskligt att en sexåring bråkar när han är utmattad efter en lång och rolig födelsedag.
Imorse när jag kom till jobbet berättade herr Snäll att Genialiske Konstruktören är ledig idag och imorgon vilken han nogsamt underlåtit, glömt eller förträngt att underrätta mig om. Och på torsdag har vi en stor leverans som nog faktiskt går bra ändå, men det är en helvetes tur. Och den nye ingenjören som är mätansvarig uppvisar en förbluffande letargi och oföretagsamhet, både jag och Snäll är oroade. Och den tidigare utbrända konstruktören som alltid är sist och orsakar förseningar, surar över att bli fråntagen ansvar. Herr Snäll och jag är inte helt ense om hur tydliga vi ska vara mot henne.
Herregud, det är faktiskt ett dårhus jag jobbar på. Ett snällt och trevligt sådant förvisso, men likafullt ett dårhus. Jag har aldrig upplevt en sådan samling udda personer på en arbetsplats. Arbetsgivarens tolerans och vidsynthet har sannerligen sina baksidor.
Två år till ska jag ge det här jobbet, insåg jag plötsligt idag. För två år sedan skrev jag detta, och detta. Två år går fort. Om två år är Y åtta och går förmodligen hem själv från skolan.
Nu blev jag plötsligt vemodig över att tiden rinner bort i bråk och stress.
Uppdaterad: Och så messar jag lite med syrran som skulle ha åkt till USA idag på semester (avundsjuk!) men inte kom iväg. Va, inte kom iväg? Nä, Karlfans barn blev sjuka, och ehh.. då var han tydligen tvungen att stanna hemma från planerad semester. Inte så avundsjuk längre, men full av frågor, som jag inte ställer. Det viktigaste är att hon är okej, vi får prata när vi ses.
Ja jösses.
Alltså. Det är ju bra att Karlfan prioriterar sina barn framför sin nya kärlek. Det måste man, det vet vi ju. Men fan vad tråkigt för syrran. Vilken värdelös sits hon sitter i.
SvaraRaderaÄr inte alla arbetsplatser dårhus, förresten? Jag brukar (högst inofficiellt, så klart!) säga att jag jobbar på Samhall.
Min arbetsplats är definitivt ett jävla dårhus. Är så trött på inkompetenta ledare som aldrig kan ta några beslut! Och på ledare som helt saknar förmåga att vara operativa. Vad ska man med dem till? Nu jobbar jag dock inte längre utan har semester i väntan på att föda mitt barn.
SvaraRaderaEn annan reflektion: jag tycker att det är så obehagligt att bli tagen på rumpan i förbifarten. Även om det är den egna maken, så framkallar det känslor av att man måste gå i försvar. Vet inte om det beror på upplevelser från tafsande på krogen, när man var ung, eller vuxnas självklara rätt att ta i en (för att kramas, gosa) när man var barn, men jag tycker att det är kränkande och obehagligt rent generellt med ofrivilligt tafsande som man inte gett samtycke till. Om man vill ta i sin partner, inbjud hellre till en helt vanlig kram, så kommer ju samtycket som ett brev på posten.
/Annie
Den här jobbet har högre dårhusfaktor än mina tidigare jobb, måste jag säga. Samhall var en bra liknelse!
SvaraRaderaJa, beslutsmässighet är faktiskt en av de viktigaste egenskaperna en ledare kan ha. Hellre fel beslut än inget alls.
Precis, Annie om att bli tagen på rumpan sådär. I förbifarten, på skoj, så att det går att skoja bort om vederbörande blir sur, och det blir hon ju såklart. Ingen innerlighet, ingen ärlighet. Jag har varit ganska förskonad från andra karlars tafsande gudskelov, men det är ju något oerhört att man alls ska stå ut med det. Vad skulle de själva tycka?
Historien med den inställda resan verkar jättekonstig, jag antar att jag får höra mer om den så småningom. Absolut ska barnen prioriteras, och de hade tydligen inte någon plan B. Känns som att karlfan just nu försöker slå knut på sig själv och tillgodose allas behov på en och samma gång. Stackarn. Jag känner honom inte men är på sätt och vis mer orolig för honom än för min syster. Hon kan ta vara på sig själv.
Flygledare var en bra liknelse, jag brukar säga att min mobil är fjärrkontrollen som jag styr mitt liv och min familj med.
SvaraRaderaJa herregud. Jag och mentorn fick ringa och väcka den bullrige i morse för det skype-möte vi hade bokat in. Men jag har slutat att barnvakta mina medarbetare. Vi gjorde det mest på jävelskap.
SvaraRadera