En fin dag

Jag babblar vidare om mitt liv med mina söner, som det ter sig. Större tankar än så förmår jag inte tänka just nu.

Häromdagen var det alltså skolavslutning. O och jag skämtade friskt och galghumoristiskt utom hörhåll för barnen om hur plågsamt det är. På kvällen läste jag flera FB-uppdateringar från vänner som gråtit på sina barns avslutningar. Antingen är det betydligt mer stämningsfulla ceremonier eller så är jag omänskligt osentimental och krass. (Men åtminstone matchad med en likadan äkta hälft.)

Alltså, visst är det fint med sång och musik och fina kläder och att flaggan hissas. Men däremellan ska det hållas tal som är alldeles för långa, rektorn lyckades inte ens lyfta blicken från sitt manus. Y hade urtråkigt och drog iväg till närliggande klätterställning. Hur Q uthärdade vet jag inte eftersom han satt med sin klass mitt i folksamlingen långt från mig.

Dessutom blev jag beklämd när jag av en kompismamma hörde att hennes yngsta barns lärare, bästa tänkbara, gammal, erfaren, lagom auktoritär, klok och förståndig, ska sluta efter bara ett år på skolan. Suck. Ännu en i raden.

På vägen hem från avslutningen var barnen grälsjuka. Q ville inte alls åka med mig och Y på utflykt utan hellre vara hemma med kompisen och leka, men denne skulle också åka bort så den planen gick i stöpet.

Hemma kände jag mig riktigt orolig för hur dagen skulle avlöpa. Orkar jag verkligen dra iväg med dem på utflykt, det kanske bara blir pannkaka av alltihop? Jag kurade på sängen i tio minuter och lyssnade på deras lek och hur de ideligen rök ihop. Så bestämde jag mig för att göra ett försök. Men först på programmet stod lunch, alla var vi hungriga.

Efter lunchen konfererade vi. Jo, alla ville åka till Fjärilshuset, särskilt Y som aldrig varit där. Och efteråt äter vi sushi till middag, utom Y som ville ha nudlar.

Resan via tunnelbana och buss och till sist en promenad i Hagaparken gick bra, liksom museibesöket. Q som varit där veckan före med klassen, förevisade, och Y var nöjd med att få se hajar och fjärilar. I presentbutiken var vi farligt nära en härdsmälta då de båda samlade på sig helt onödiga prylar tills jag satte ner foten, nej det blir inget köp. Men fika ska vi göra!

Och det gjorde vi, och sedan gick vi återigen ut i parken. Jag var lite rådvill, klockan var bara tre, alldeles för tidigt för att äta middag, dessutom hade vi just fikat. Vad i all världen hitta på? Och var ska vi äta någonstans? Google maps gav besked om att det faktiskt fanns ett sushiställe ganska nära.

Men ibland behöver man bara flyta med. Framför Koppartälten hittade Q en tesked i gruset. En sådan bygger man lätt en katapult av, och då kan man stanna var tionde meter och smätta iväg kottar och smågrus. Däremellan springer man ut i terrängen och samlar ammunition.

Från Hagaparken begav vi oss så mot Norra begravningsplatsen, och där beordrade jag eld upphör en stund. Q fick läsa högt från gravstenarna. Störst av allt är kärleken. Frid i Gud. Vi pratade om varför man dör, och hur man dör, och att alla ska dö.

Men när vi tog paus på en bänk bland tusenskönor och hundkäx, då fick de leka katapult igen. Jag hoppas att de döda inte tyckte illa vara, jag försökte beveka dem med att sjunga En vänlig grönska. Några levande syntes inte till.

På detta sätt slog vi ihjäl en timme, men det var fortfarande för tidigt för middag. Då ledde jag dem in i Hagalund, en märklig stadsdel. I skuggan av åtta blå kolosser till höghus ligger några bedårande trävillor från sekelskiftet, varav ett hyser ett fint museum. Men längs de blå monstren går en ganska fin promenadväg förbi ett vattentorn och en skulpturpark. Hoppa och skutta och balansera och plocka blommor och skjuta teskedskatapult kan man göra, då tar det närmare en timme att tillryggalägga halvannan kilometer.

Till sist var vi framme vid sushirestaurangen som förstås var stängd. Omplanering. Välja restaurangen intill eller gå till en annan sushi en kilometer bort? Ena pojken röstade för det ena, andra pojken för det andra. Mamman utnyttjade sin utslagsröst och bestämde närmaste restaurang. Det visade sig vara ett lyckokast.

Vi beställde biff Rydberg, kebabtallrik, Hawaiipizza och läsk och åt tills våra magar stod i fyra hörn. Halva pizzan fick vi med oss hem i ett foliepaket.

På bussen råkade jag hamna några rader bakom barnen. Jag hörde deras prat och skratt, hur det steg och sjönk, hur det låg som en påtaglig men egentligen inte särskilt störande ljudmatta. Hade jag suttit närmare dem hade jag irriterats, men det tror jag faktiskt inte att övriga resenärer gjorde.

Hemma i förorten lanserade jag en djärv plan. Det spelades gratis musikföreställning där, en föreställning jag gärna skulle vilja se. Om vi köper hallon, björnbär och cashewnötter, kan man då tänka sig att jag får sitta och lyssna en stund? Det kunde man. Q stannade hos mig men Y sprang iväg och började spela fotboll med några barn i närheten.

Efter trekvart var vi alla trötta och nöjda. Och hem kom vi utan större härdsmältor. Jag var så snäll att jag lät dem vara ute och leka en stund fast det var sent, och det räckte med fem minuter, sedan kom de genast in vid anmodan.

En fin dag, som sagt. Fin och minnesvärd.