Barnen

ASIH är på gång, de ringde nyss för att meddela att remissen kommit fram och att de inom kort kontaktar mig för att boka hembesök. Så skönt.

Mina barn excellerar i besvärlighet just nu. Jag väcktes något före sex av att Y kallade sin fader för jävla idiot, detta för att hans far tröttnat på att bli sparkad på och ville lyfta in gossen i hans egen säng. Sedan fortsatte morgonen i ungefär samma stil. Vi hade ett gemensamt allvarligt samtal med dem om att allt är jobbigt nu, vi måste hjälpas åt, man får faktiskt inte kalla varann för svärord, blablablablabla i all oändlighet.

Jag fattar såklart att de är ledsna och oroliga och rädda, mest kanske för att de ser att jag är det men säkert också ledsna för att morfar är sjuk. Såklart fattar jag det, men FAN vad jobbigt det är ibland när det känns som att de gör precis allt de kan för att lägga ytterligare sten på börda. Jag försöker verkligen att räcka till, jag nattar dem varje kväll, läser för dem, ligger hos dem, försäkrar dem att jag älskar dem, att de är viktigast, att allt är jävligt nu men att det kommer att gå över. Men det verkar inte räcka, tydligen gör det inte det.

På lördag kommer mamma tillbaka och på måndag reser hon och pojkarna till Göteborg. Höstlov hos mormor. Det var hennes idé och initiativ och jag är så tacksam för det. Jag räknar faktiskt dagarna tills de ska åka. Inte för att jag vill bli av med dem, jag kommer att sakna dem vansinnigt, men jag vill att de ska ha det bra. De behöver någon som ägnar sig åt dem, och det kan mamma/mormor göra. Efter några dagar tar farmor över och tar med dem hem igen.

Så, ja. Jag antar att allt detta är naturligt och i sin ordning och att vi inte kan göra så värst mycket mer än vi redan gör. Vi pratar med barnen förstås, de vet att morfar är sjuk. Mamma har pratat med dem några gånger på egen hand, jag har fullt förtroende för henne i detta.

Ibland funderar jag på om vi lägger för lite ansvar på barnen eller för mycket. Det är banne mig ingen lätt balansgång. Jämfört med min egen barndom som var okej men inte idealisk, absolut för lite. Det märks ibland också när vi ger dem uppdrag att utföra, de växer och blir stora och ansvarsfulla. Igår fick de hjälpa till att städa, vika tvätt och tömma diskmaskin. Efter inledande knorr och tjafs om rättvisa gick det som en dans. När matbordet var avdukat vände sig Y strålande till Q och ville göra high-five.

Det är mycket jag i den här texten, vän av ordning undrar kanske varför barnens far nämns så lite. Det är eventuellt en del av problemet. O är väldigt sliten han också, efter många veckors sjukdom (som i och för sig påstås vara under kontroll efter lungröntgen, prover och antibiotika).

Och.. det är otvetydigt så att det är jag som står för den känslomässiga tryggheten. Det är sårbart och sorgligt och inte alls bra och har en massa orsaker som kan spåras långt tillbaka i tiden. Och det går inte att fixa till just nu. Det är som det är.