2015-10-19

Barnen

ASIH är på gång, de ringde nyss för att meddela att remissen kommit fram och att de inom kort kontaktar mig för att boka hembesök. Så skönt.

Mina barn excellerar i besvärlighet just nu. Jag väcktes något före sex av att Y kallade sin fader för jävla idiot, detta för att hans far tröttnat på att bli sparkad på och ville lyfta in gossen i hans egen säng. Sedan fortsatte morgonen i ungefär samma stil. Vi hade ett gemensamt allvarligt samtal med dem om att allt är jobbigt nu, vi måste hjälpas åt, man får faktiskt inte kalla varann för svärord, blablablablabla i all oändlighet.

Jag fattar såklart att de är ledsna och oroliga och rädda, mest kanske för att de ser att jag är det men säkert också ledsna för att morfar är sjuk. Såklart fattar jag det, men FAN vad jobbigt det är ibland när det känns som att de gör precis allt de kan för att lägga ytterligare sten på börda. Jag försöker verkligen att räcka till, jag nattar dem varje kväll, läser för dem, ligger hos dem, försäkrar dem att jag älskar dem, att de är viktigast, att allt är jävligt nu men att det kommer att gå över. Men det verkar inte räcka, tydligen gör det inte det.

På lördag kommer mamma tillbaka och på måndag reser hon och pojkarna till Göteborg. Höstlov hos mormor. Det var hennes idé och initiativ och jag är så tacksam för det. Jag räknar faktiskt dagarna tills de ska åka. Inte för att jag vill bli av med dem, jag kommer att sakna dem vansinnigt, men jag vill att de ska ha det bra. De behöver någon som ägnar sig åt dem, och det kan mamma/mormor göra. Efter några dagar tar farmor över och tar med dem hem igen.

Så, ja. Jag antar att allt detta är naturligt och i sin ordning och att vi inte kan göra så värst mycket mer än vi redan gör. Vi pratar med barnen förstås, de vet att morfar är sjuk. Mamma har pratat med dem några gånger på egen hand, jag har fullt förtroende för henne i detta.

Ibland funderar jag på om vi lägger för lite ansvar på barnen eller för mycket. Det är banne mig ingen lätt balansgång. Jämfört med min egen barndom som var okej men inte idealisk, absolut för lite. Det märks ibland också när vi ger dem uppdrag att utföra, de växer och blir stora och ansvarsfulla. Igår fick de hjälpa till att städa, vika tvätt och tömma diskmaskin. Efter inledande knorr och tjafs om rättvisa gick det som en dans. När matbordet var avdukat vände sig Y strålande till Q och ville göra high-five.

Det är mycket jag i den här texten, vän av ordning undrar kanske varför barnens far nämns så lite. Det är eventuellt en del av problemet. O är väldigt sliten han också, efter många veckors sjukdom (som i och för sig påstås vara under kontroll efter lungröntgen, prover och antibiotika).

Och.. det är otvetydigt så att det är jag som står för den känslomässiga tryggheten. Det är sårbart och sorgligt och inte alls bra och har en massa orsaker som kan spåras långt tillbaka i tiden. Och det går inte att fixa till just nu. Det är som det är.

9 kommentarer:

  1. Att pojkarna kan åka till mormor och farmor på höstlovet är ju jättebra. Så får ni allihop vila från slitningarna några dagar.

    Ansvar kan ju vara väldigt olika saker. Det låter tungt och stressande. Men att hjälpa till med praktiska saker som man vet hur man gör (för att man redan kan det, eller för att man får lära sig där och då), och som ligger inom ramen för det man klarar av, är kanske just i första hand spännande och roligt och något man kan känna sig stolt över.

    Vika tvätt är inte alldeles enkelt, men å andra sidan inte krångligare än att bygga lego!

    SvaraRadera
  2. Du har rätt som vanligt annannan. Bra analogi med legobyggandet. Det bökiga med hushållssysslor är ju att se när de ska göras, men det kan faktiskt jag åta mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker så här:

      Om man är sex och åtta år gammal och någon säger att nu måste ni vara snälla och duktiga och inte bråka med mamma för hon är ledsen och orolig för morfar (vilket ni naturligtvis inte har sagt, i alla fall inte "snälla och duktiga"-biten), då är det hemskt och tungt och förfärligt.

      Men att det är en helt annan sak om man är sex och åtta år gammal och någon säger att nu har mamma mycket att göra för att morfar är sjuk men om ni hjälper till att plocka ur diskmaskinen och torka golvet och vika handdukar, då hinner vi med att läsa saga och sjunga sånger precis som vanligt sen.

      Radera
    2. Måste erkänna att båda alternativen förekommer hos oss. Tyvärr.

      Radera
  3. Jag har inga barn, så jag bör väl kanske egentligen inte uttala mig (och gudarna skall veta att jag skrivit den här kommentaren i olika versioner många gånger och sedan raderat den i sista stund), men jag har dock VARIT ett barn (ett milt uttryckt ganska temperamentsfullt barn; jag kan känna igen mycket från det du beskriver ffa från din mer eldfängda son); jag har småsyskon, kusiner och inte minst syskonbarn som nog är ungefär i dina söners ålder. Och jag tänker, att man måste som förälder inte alltid uppnå något slags konsensus med sina barn; man måste inte resonera sig fram till en lösning på t.o.m. det mest banala. Ibland beter sig ungar som smådjävlar. Det kan vara av olika orsaker (trötta, hungriga, ledsna för att mamma inte har tid just nu, besvikna för att de inte får göra något de föresatt sig, avundsjuka, svartsjuka osv osv i evighet, amen), men i det akuta läget, dår och då det händer, måste man inte nödvändigtvis sätta sig ned och ha familjeråd (lite tillspetsat). Det ÄR OK att som förälder ibland rakt av säga NEJ!, eller NI FÅR INTE! eller SKÄRP ER FFS! Man är inte automatiskt en dålig förälder för att man tappar humöret närä ungarna provocerar (vilket de ärligt talat ganska ofta gör när de blivit lite större; inte av elakhet, men icke desto mindre). Man måste inte ha dåligt samvete för att man ibland blir arg på sina barn. Lite större barn fattar ju dessutom oftast varför man blir arg, även om de inte nödvändigtvis kommer att visa det (barn har ju också sin stolthet; att säga "förlåt att jag var dum" är ju över även många vuxnas förmåga).

    Att ibland vara "dumma mamma" är OK. Även när man är den som "står för den emotionella tryggheten" som du beskriver det. Tryggheten är något annat än det vardagliga småbråkandet; den är sanden under vågorna, likadan i solsken som i storm. Det vore förstås asnice om man alltid var överens, men det är inte fel och fult att inte vara det.

    Det är väl f.ö. klart att det inte räcker att de vet att du älskar dem. Du vet att din pappa älskar dig; räcker det? Räckte det att jag visste att mormor älskade mig - som hon älskade alla sina barnbarn - när hon låg och dog i somras? Eeehhh, nä. Men du - och jag - har lite bättre självkontroll, eftersom vi är äldre, och lite bättre koll på vad som passar sig i möblerade rum.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här var ju en ganska värdelös kommentar f.ö. LOL självutnämnd förståsigpåare som inte har en aning, liksom. Gah. :P

      Radera
  4. Haha, kanske det Tolkia, värdelös alltså. Men jag fnissade åt den så helt utan värde var den inte.

    Alltså, tro inte att vi är överdrivet pedagogiska och har familjeråd jämt och ständigt. Så är det INTE. Vi gapar och ryar en hel del. Mer sånt på sistone eftersom vi är slitna.

    Nåja. En riktigt bra morgon har just förflutit, alla är där de ska vara och jag ska försöka sova en stund till.

    SvaraRadera
  5. Det är ingen tröst, men en förklaring som min man alltid ger mig. Barn speglar oss, de ger uttryck för det vi inte kan ge uttryck för. Någon klok människa sa också att barn liknar mest vuxna i sina känslor - och minst i sitt sätt att tänka, men att vuxna tror att det är tvärtom. Dina pojkar är alltså jättebra på att fånga dina känslor och ge uttryck för dem, på ett sätt som du inte kan... eftersom du är vuxen. Fan, livet är ju skitjobbigt när man ska räcka till åt alla som du måste just nu. Pepp och styrka härifrån, men bryt ihop också, och vila!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en intressant vinkel som jag måste fundera mera på!

      Radera