Igår var första dagen jag följde Y till skolan, eftersom inskolningen är över och mamma har åkt hem. Först vinkar vi av Q vid hans klassrum. Sedan vill Y visa rastgränserna. Vi får gå hit, och fram till det staketet, och fram till cykelstället där. Sedan visar han alla rummen på fritids. Han pilar runt och drar ut lådor. Här finns pärlplattorna, här färgpennorna. I det här rummet klättrar vi, här bygger vi lego.
Så kommer vår granne som också är musiklärare på skolan. Y lyser upp. Nu ska vi ha samling! Mamma, du kan gå nu. Hejdå, ses sen!
Jag går ut i solen, lätt omtumlad. Är detta samma barn som grät ynkligt och hjärtskärande så snart jag gjorde min av att sätta ner honom? Sover hela nätter gör han nu också, jag minns knappt när han började göra det.
Så många gånger jag undrade om vi gjorde rätt med samsovning och bärsjal. Så många gånger jag grät och kände mig usel och otillräcklig. Men rätt har det blivit, rättare kunde det inte bli.
I bilen efteråt stålsätter jag mig inför att ringa pappa. Utöver att höra hur han och foten mår måste jag meddela honom två saker. Att i helgen vill jag att han släpper in O (bara O, inte jag) för att städa ur hans kylskåp och mikro och installera nya telefoner med bättre ljud. Och att om två veckor kommer både jag och en biståndsbedömare på hembesök.
Samtalet går bra, mycket bättre än jag väntat. Pappa protesterar lamt, men fogar sig snabbt. Innan vi lägger på frågar jag hur det känns, är det besvärligt. Han är tyst så länge att jag upprepar frågan, högre. Nejnej, jag hörde, jag bara tänker! Jag är nog mest lättad, faktiskt. Jag inser ju att jag inte reder upp detta själv.
Resten av dagen är jag trött, helt slut. Jag messar med O och rapporterar:
Städpatrull till pappa söndag kl 12.
Ok, vem? Scope?
Du! Kök och hall. Slänga kartonger. Ny telefon. Han verkar lättad faktiskt. Men han skäms och är rädd att få skäll.
Då ska jag inte skälla. Hur hade det sett ut om jag hade bott ensam?
Säg det så känner han sig upprättad. Otroligt att det gick såpass bra.
Nä, naturligt. Finns grundläggande förtroende kommer man långt med det mesta. Puss.
Så fint
SvaraRaderaVilken fantastisk relation och kommunikation ni har! Respektfull, ärlig, utlämnande och kärleksfull. En välsignelse!
SvaraRadera/Annie
Tack. Men relationen sätts på hårda prov, måste jag säga. Idag är jag alldeles utmattad efter flera upprivande samtal med pappa. Röjningen av köket gick bra men har fått en del efterdyningar. Och hans hälsa måste utredas vidare.
SvaraRaderaHerregud vad trött jag är.
Jag tycker att den korta konversationen mellan dig och O andas så mycket teamkänsla! Så värdefullt när man är omgiven av all vardag. /Märta
SvaraRaderaBravo!
SvaraRaderaGråtit och känt mig otillräcklig har jag gjort flera gånger den gångna veckan hos pappa. Och samtidigt arg. Han är illa till mods inför allt det som förestår, att avveckla nuvarande boende och hitta annat och flytta från den plats han älskar, jag orkar dåligt med att höra på missmodigt tal i en vecka. Och så det hopplösa i att ha en person som blir stressad av att saker och ting inte görs tillsammans med en person som blir stressad av att göra saker och ting.
'
Och så nu, när jag är tillbaka hemma, och ringer är han på så gott humör och tycker att det har varit så trevligt att jag varit där och allt jag har gjort.
Jag fattar ju att det är jobbigt när jag kommer in med min person i hans rutiner (fast jag verkligen gör så mycket jag kan för att inte rubba dem), men det hade ju varit trevligt om lite mer av det goda humöret hade kommit mig till godo när jag faktiskt var där också.
Vet inte hur mycket det är åldrandet i sig och hur mycket det faktiskt är hur pappa är, och att åldrandet förstärker de egenskaperna. Men det är en del i att jag numera gruvar mig för att åka dit, jag som förut sett fram emot det.
Å, jag förstår dig! Vi har ju tidigare konstaterat att våra fäder är andliga bröder. Att bli stressad av att inte göra saker, det är jag det, och att stressas av att göra saker, det är pappa det.
RaderaAngående sista stycket så är jag alldeles övertygad om att det både är åldrandet i sig, de flesta gamlingar blir nog mer självupptagna eftersom deras värld krymper. Men också att de karaktärsdrag man redan hade blir tydligare.
Jag har en hel litania om pappa att skriva. Nu ligger han på sjukhus med brutet ben så nu vet jag åtminstone var jag har honom, och att han får ordentlig mat.
Å halleda, som min far nog skulle säga, om din far och hans brutna ben. Men sjukhus har oftare varit en god än en dålig erfarenhet för äldre människor i min omgivning, så jag hoppas att din pappa också blir väl omhändertagen och hoplappad.
RaderaFörresten, det är just det där med självupptagenheten.
Radera"Det är stressigt att leva, särskilt när man blir gammal" säger pappa. Jag har lust att svara "Jo, och hur stressigt tror du att det är för mig att lyckas få till en vecka i januari, en i maj och en i augusti för att resa till dig??"
Det är då jag blir arg. Ilska som jag sväljer, men som sedan exploderar någon annanstans.
Ja, gudars! Vi kan verkligen ta varandra i hand i detta, det är uppenbart.
SvaraRaderaJag blev ordentligt arg på pappa häromdagen när han var kränkt och ynklig över att O varit "elak" vid köksstädningen i söndags. Jag behärskade mig dock, men sa med stor tyngd att din svärson, som jobbar heltid, la SJU timmar av en potentiellt ledig söndag på att städa din lägenhet, fast han var så förkyld att han nog bort vara hemma, vilket han för övrigt varit resten av veckan. Det visste inte jag, sa pappa stukat. Nej, men du frågade inte heller.