Dagens tidning är så deprimerande att jag knappt orkar igenom den. Döda migranter i en lastbil, taggtrådsstängsel i Ungern och Makedonien, hoppet ute för de flickor som rövades bort av Boko Haram för över ett år sedan. Sannfinländarnas lista. Och hemma får Sverigedemokraterna allt fler sympatisörer.
Världen tycks mig allt galnare och grymmare. Vad är det som händer?
Men så läser jag om familjen som i tjugo års tid öppnat sitt hem för behövande barn (och deras föräldrar!).
Hoppet återvänder. Det kanske inte är helt kört för mänskligheten ändå.
Man blir alldeles rörd när man läser! Visst finns det fortfarande en massa gott i världen, och det behöver vi verkligen höra i dessa tider!
SvaraRaderaEva
Jag hyser tyvärr inga stora förhoppningar.
SvaraRaderaDet är verkligen hemskt. Jag undrar ofta vart all empati och medmänsklighet tagit vägen och varför så många är så kalla egoister. Jag är rädd för vad som komma skall, men vet inget bättre sätt att göra något än att försöka att själv bete mig empatiskt. Men det räcker ju inte långt :-(
SvaraRaderaJoo, den egna empatin och medmänskligheten räcker långt! Det måste vi framhärda i att tro, annars kan man ju bara lägga sig ner och dö. Men visst förtvivlar man ibland.
SvaraRaderaJag är förskräckligt illa berörd av de senaste rapporterna om döden på Medelhavet, den lille pojken i sanden, så fint klädd i röd tröja och skor med kardborrband. Någons lille gosse. Det enda de gjorde var att fly undan krig och våld. Så outhärdligt.
Hur man samtidigt ens kan diskutera det lämpliga i huruvida en tokig tant ska få fortsätta sprida sin rasistiska dynga under anonym täckmantel, det övergår mitt förstånd.