Kunde varit värre (och bättre)

Vilken vecka det har varit.

Pappa ligger på sjukhus med brutet ben och spikad fotled (hej Tolkia!) och ett efter omständigheterna ljust sinnelag.

Naturligtvis skulle jag ha sett till att få hans ben och fot omsedda långt tidigare, å andra sidan missade faktiskt två akutläkare frakturen, de också. Det var hans husläkare som anade oråd och skickade honom på röntgen. Att få beskedet var snarast en lättnad, alternativen (svullet ben på grund av blodpropp eller tumör i magen som tryckte på lymfan) var långt otrevligare.

Säga vad man vill om pappa, men hög smärttröskel har han och särskilt kinkig är han inte heller. Att ligga på sjukhus tar han med ro, bara han får sina papper och böcker. Nästan som semester. Han återhämtade sig snabbt från operationen, alla värden ser fina ut och bortsett från att hans hörsel är om möjligt sämre än vanligt så är han i bättre form än på länge.

Ja, det hade kunnat räcka så. Frid och fröjd och lättnad. Fast så enkelt är det inte.

Min misstanke om att pappa slarvar med maten stämmer nog, och kan vara en förklaring till att han ramlade och bröt benet. Men det finns en långt enklare förklaring.

O var alltså hemma hos pappa förra helgen och hjälpte honom att röja i köket. Jag trodde att han skulle vara borta i fyra timmar ungefär, han kom hem efter sju och såg ut som ett åskmoln. Han klev raka vägen in i duschen efter att ha lagt sina kläder i tvättmaskinen. Mina oroliga frågor besvarade han kort med att han helst inte ville prata så mycket om det. Det var avsett att lugna men fick förstås motsatt effekt.

Två dagar senare pratade jag med pappa och uppmanade honom att gå till husläkaren. Och så fortsätter vi med städningen, sa jag aningslöst. Nej, sa pappa. Jag vill aldrig träffa O mera. Han var så elak.

Jag blev ganska handfallen, men reagerade inte som jag brukar, med att försöka medla. Istället blev jag arg. Din svärson lägger sju timmar av en helg, då han skulle behöva återhämta sig från sitt arbete, på att röja hos dig. Dessutom var han sjuk, hörde du inte hur han hostade? Han har varit hemma från jobbet hela veckan. Det visste jag inte, sa pappa spakt. Men han sa inte ett uppskattande eller berömmande ord på hela dagen. Jag svarade inte på det, men tänkte med gnisslande tänder, vad i helvete skulle det ha varit? Fin tomburksamling? Gulliga pälsängrar?

Som alltid med pappa lyckades vi resonera oss fram till ett samförstånd. Så hamnade han på sjukhus och opererades, och så kom helgen. O och nu även jag åkte till pappas lägenhet. Jag hade fått nycklarna eftersom pappa väntade ett viktigt korrektur med posten.

Och, ja. Det var både bättre och värre än jag väntade mig. Senast jag var hemma hos pappa är nog tio år sedan, jag minns hur det såg ut då, jag begrep förstås att det skulle vara värre nu. Och det var det. Fast inte fullt så illa som jag befarat ändå. Verkligheten är alltid bättre än farhågor och fantasier.

Att han inte trillat och gjort sig illa tidigare är inget mindre än ett under. Golvet är täckt med ett tjockt lager böcker och papper, precis överallt. Där inte O har gått fram förstås. Att pappa rasat i vikt är fullt begripligt, han lagar ingen mat hemma längre. Att han ibland uppträder osnygg och fläckig är lika logiskt, för att vända på det är det märkligt att han såpass ofta lyckas vara prydlig.

Jag stannade bara en stund, så lång tid det tog att samla på mig de grejer han ville att jag skulle hämta, de var inte helt lätta att hitta i villervallan. Sedan gick jag mot sjukhuset för att leta på honom, han hade dagen innan flyttats från ortopedisk till geriatrisk avdelning. Tur att man är intelligent och har en smart telefon. Samt övertalningsförmåga, för jag kom utanför besökstiderna vilket inte mottogs väl.

Pappa visste förstås inget om detta, utan satte sig upp i sängen, fixerade mig och sa grinigt: Äntligen kommer du!

Resten av dagen var jag ledsen. Lättnaden över att han inte är dödssjuk, över att han mår bra, att han är bättre omhändertagen än på länge, att jag vet var jag har honom, var borta. Plötsligt blev det så tydligt det jag så länge velat bortse från. Att han förvisso alltid varit en kärleksfull pappa, men också enormt infantil och självupptagen. Så även nu. Det gör nästan ondare att inse än att han förmodligen kan klassas som patologisk samlare.

Ändå. Pappa vore inte pappa om jag inte kunde nå honom, om inte det fina i hans personlighet glimtade fram. När jag idag grät i telefon tröstade han mig. När jag ringde hans granne för att berätta vad som hänt, sa han två saker. Så bra att du ringer, jag har länge tänkt kontakta dig för vi är flera i huset som är oroliga över skicket på hans bostad. Vilken avdelning ligger han på, får vi besöka honom?

Får vi besöka honom, det har alla som jag har kontaktat sagt. Hur udda och knepig han än är, så har han vänner. Det är inte bara jag som ser hans goda sidor.

Hemma hos honom, där det på golvytan råder total misär, en oreda av söndertrampade böcker, buckliga tidningar, högar med kläder som man knappt vill ta i, där råkade jag lyfta blicken. På väggarna hänger hans tavlor, dammiga men vackra. Han har en tavla av en av landets mest berömda konstnärer, den är underbar. Och högst upp på en hylla i köket har han gjort ett litet stilleben av keramikfigurer, hästar i olika klara färger, han har nog köpt dem på någon resa.

Det är ju den han egentligen är.

Idag har jag talat med hans geriatriker och sagt precis som det är. Han kan omöjligen klara sig hemma, inte bara för att han inte får stödja på foten på flera veckor och bor två trappor upp utan hiss, utan också för att lägenheten ser ut som den gör. Jag har foton. Och när vårdplanering sker måste jag få vara med, vilket pappa också är införstådd med.

Imorgon ska jag på föräldramöte men på onsdag ska jag hälsa på honom igen. Igår fick han Churchillbiografin, den har han säkert läst ut på onsdag, undrar vad jag ska ta med då. Deckarna som sjukhuset tillhandahöll fnös han åt. Kanske, kanske ska jag ta ut den intervjumall jag hittade på nätet, som används för att fastställa diagnosen samlare. Kanske.

Och så ska jag fortsätta att jämka med honom. De två kassarna med skor, kan O slänga dem? Jaså, ge till Myrorna. Jamen vad bra. Lådan med trasiga läsglasögon? Okej, behålla de med 4 dioptrier som Clas Ohlson inte tillhandahåller längre, slänga resten. Och så vidare.

Vad jag hade gjort utan O har jag ingen aning om. Han är inget mindre än en hjälte, och det kanske också pappa inser så småningom, eller så gör han inte det, men det struntar jag i.

På något sätt löser vi det här, fast vi ännu inte vet hur. Men nu ska jag sova.