Egen medicin

Häromdagen fick jag för mig att läsa det jag skrev i maj 2010, då vi kom hem med Y från Korea. Jag trodde att jag mindes ganska väl hur det var men ändå blev jag överrumplad av känslorna. Både de vackra och de fula. Majgrönska, tyngden av bebis i sele. Den överväldigande tacksamheten. Två barn, friska och fina dessutom, jag som misströstade så länge. Samtidigt: känslan av fångenskap. Att knappt någonsin vara ensam och ifred, alltid var det någon som skrek och skulle ha, ha, ha. Vad jag än gjorde blev det inte bra. Y:s förtvivlade skrik när jag någon gång satte ner honom. Minst och ledsnast i världen.

Fast det blev det ju. Ganska rejält bra till och med. När jag nu i efterhand läser det jag skrev ser jag att vi gjorde precis rätt med Y, som var otryggare än Q och hade större behov av närhet.

Idag är han så trygg och självklar och tvärsäker. Världens största retsticka, han kan reta livet hur vem som helst. Fortfarande gillar han inte att gå och lägga sig, fast han numera sover hela nätterna igenom så vill han inte riktigt underkasta sig den ordning som vi föräldrar bestämt: läggdags på bestämd tid, pyjamas och tandborste och godnattsaga och släcka. Nehej. När Q fogar sig, han gillar att bli läst för, gillar (oftast) att lägga sig, krånglar Y på alla tänkbara sätt. Vill inte höra samma bok som Q, vill inte välja någon egen. Mamma ska natta! Nej, pappa ska läsa! Jag är törstig! Och så vidare.

Häromkvällen hade det gått bra hela vägen tills jag läst färdigt och det var dags att släcka, då förkunnade Y att han var törstig. Men du drack ju nyss, invände jag. Jag vill skölja munnen, trumpetade Y, och sedan slängde han sig av och an i sängen under det att han med hög röst sjöng skölja, skölja, skölja, SKÖLJA!

Bara ett av många Y-trick, han har många på repertoaren. Det brukar sluta med att båda föräldrarna och storebror är arga och trötta på honom.

Den här gången också, tills Y självmant tystnade och värdigt klev ur sängen. Han plockade åt sig fyra gosedjur och förklarade att han tänkte sova i gästrummet. Och ni får inte bära upp mig efter att jag har somnat!

Det gjorde vi inte heller, Y somnade själv och sov nere i gästrummet, en våning under oss andra, där källaren är mörk och nedsläckt men där det brinner en nattlampa i fönstret, ända till morgonen då jag väckte honom.

Proceduren har sedan upprepats ett par gånger. Ungefär varannan kväll somnar han utan prut i egen säng, men varannan kväll har han bråkat och själv avbrutit bråket genom att gå ner i gästrummet.

Jag visste först inte vad jag skulle tro. Straffar han sig själv? Men nej, det är uppenbart att Y tycker att gästrummet är mysigt. Fridfullt kanske. Mormor och farmor brukar sova där. Under mormors julbesök tassade Y flera gånger ner till henne på natten och kröp ner hos henne.

Jag börjar rentav tro att Y - lika viljestark och egensinnig som storebror - har hittat en egen lösning på nattningsbråken.

Nu ska jag strax åka och hämta honom. (Och jag vet på förhand att han kommer att jubla när han ser mig, ge mig en kram och följa med utan minsta tjafs. Till skillnad från storebror Q som somnar som en ängel på kvällen men är ett monster vid alla sorts hämtningar.)