Söndagsrepris

Suck. Denna söndagkväll blev nära nog en repris av förra. Nej, jag blev inte fullt lika skogstokig på ungarna, jag behärskade mig bättre idag (igår).

Dagen var bra till största delen. Vi hade en rejäl dust som till sist slutade med att Q jobbade ikapp två veckors missad skrivläxa. Gladast är jag för att han självmant skrev det sista fast jag erbjudit honom en paus - "jag tänkte att det är lika bra att göra färdigt medan jag är på gott humör" och att mitt resonemang om att tråkiga saker inte försvinner för att man försöker krångla sig undan, faktiskt verkade gå hem. Se där en lärdom för livet som läxtragglet kan förmedla. Då är läxorna kanske inte helt värdelösa ändå.

Sedan lekte de ute i blötsnön och kom in medförande en kompis. Deras lek blev vildare och vildare. Där ungefär gick jag hemifrån för att träna och var borta i en och en halv timme. Jag återvände på strålande humör vilket snabbt sjönk.

Jo, för trots upprepade tillsägelser från O hade de busat och väsnats och kastat bollar inomhus. Resultatet: en av de fina hanboktavlorna åkte ner från väggen och gick sönder. Och deras fina taklampa, en polkagrisrandig glasglob som jag köpt av en hantverkare i Göteborg för länge sedan, att den har hållit för prickkastning och puttande är ett smärre under.

Jag blev arg och plockade ner både den trasiga tavlan och några (ännu) hela tavlor samt lampan (och hittade legogubbar i lampan, jo för de hade någon stoppat dit. Klättrar man upp på våningssängen och sträcker sig så når man lampan.) och ställde undan dem. Kanske lagar jag den trasiga tavlan någon gång när jag får lust, men just nu har jag inte lust. Detta förmedlade jag till sönerna, att jag lägger en del tid och möda på att göra det trevligt i deras rum, och när de - trots tillsägelser! - gör sånt här blir jag arg och ledsen.

Det som hade hänt var förresten att Y hade hittat på att leka med bollarna, sedan hade han retats med Q tills Q blev så arg att han kastade en boll mot Y det hårdaste han kunde. Gudskelov träffades tavlan och inte Y.

- Det var Q som kastade!
- Ja, men du retades! Och det var du som kom med bollarna!

Brödramästerskap i att skylla ifrån sig.

- Men Q, hur tänker du egentligen när du kastar en boll hårt mot Y eller mot lampan eller mot tavlan?
- Jag tänker inte alls. Antingen är jag så arg att jag inte kan tänka eller så är jag liksom på ett bushumör som gör att jag inte tänker mig för.

(Nåja. Han är åtminstone ärlig.)

Kvällen slutade inte med sedvanlig läsning, tvärt emot min tidigare vana att efter skällande och ryande försonas över godnattsagan. Visst kramade jag dem godnatt som vanligt och var inte arg längre, men jag förklarade för dem att efter det här vill jag inte läsa. Och nästa speldag är indragen.

Det här med straff och konsekvenser är verkligen besvärligt. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt. Läsning är uppbyggligt och mysigt och främjar vår relation. Men kanske blir lässtunden en belöning, en inkonsekvens, en signal att mamma och pappa skäller och härjar men det är inget att ta på allvar? De är ganska... stryktåliga eller vad man ska kalla det, våra barn. De rycker på axlarna, trotsar, ignorerar oss i ganska hög grad, vare sig vi säger till, predikar eller grälar. Vi måste bli rejält arga för att det ska ta skruv.

Ja, ja. This too shall pass. Snart hänger de i förortscentret och så får man oroa sig för droger och tjuvkörning istället. Små barn, små bekymmer. Eller?