That once was my heart

Igår var det måndag och som vanligt på måndagar vevade tankarna igång. Orkar jag gå till kören ikväll? Orkar jag alls hålla på med kören? Hur kan det som borde vara roligt kännas så jävla betungande? Har det alltid känts så här? (Nej, det har det ju inte. En stor del av tyngdkänslan har med de praktiska arrangemangen att göra. Snöhinder var det också igår.)

Mina känslor inför kören oroar mig. Jag älskar att sjunga, repertoaren vi sjunger just nu är som klippt och skuren för mig, mer därom nedan, jag gillar vår dirigent högt och rent och har totalt förtroende för henne. Svårighetsnivån är perfekt anpassad, det är såpass utmanande att jag håller mig på tårna och tycker det är roligt, men inte så svårt att det känns oöverkomligt. Även om jag missar några rep här och där vet jag att jag är kapabel att plugga ifatt det musikaliska på egen hand vid pianot. Texterna kan jag sedan förut till många av styckena, och jag har lätt för texter vilket jag vet är en välsignelse, mina körkompisar pluggar och skriver och kikar på fusklappar.

Det praktiska går inte att göra mycket åt. Kören repar på ett äldreboende inne i stan. Eftersom det är ett äldreboende så är miljön högst måttligt fräsch, toaletternas skick är ofta under all kritik (något man borde skriva till stadsdelsnämnden om, om man orkade). Eftersom det ligger vid en av Stockholms mest trafikerade korsningar är det uteslutet att ta bilen dit, parkeringsmöjligheterna är obefintliga, dessutom skulle jag fastna i köer på vägen. Jag har vridit och vänt på situationen och landar i att det mest praktiska är att köra hem och lämna bilen och ta tunnelbanan tur och retur till kören. Men å vad bökigt det är.

På sistone har jag heller inte uppskattat den sociala biten så värst. Det är också ett illavarslande tecken, att jag irriterar mig på (vissa av) mina snälla körkompisar. Hon som oupphörligen visar bilder på sin nya hundvalp till exempel. Eller de som sölar orimligt mycket efter repets slut och låter oss andra vänta, vi som brukar göra sällskap till tunnelbanan. Och sedan ska de ändå gå hela perrongen och sätta sig i första vagnen, för då får de kortare bit att gå till bussen som de annars kanske missar.

Ja, ni hör vilken megära jag är.

Och så är jag trött på repen numera, förfärligt trött. Jag tittar ofta på klockan och längtar efter paus, eller att få åka hem.

Fast igår överrumplades jag av glädjen. Vi sjöng en hel hög gamla favoriter, Mood Indigo, All of Me, I'm Beginning to See the Light, Take the A-Train. Texterna kan jag som sagt, melodierna likaså, vilket gör det lättare att hitta rätt toner i stämman. Dirigenten förklarar varför vissa ackord låter aviga, varför vissa toner är svåra att hitta. I jazz ligger tonerna och skaver mot varann och låter konstigt, fast jag tycker snarare att det kittlar dödsskönt, vackert är det.

Och en nyfunnen vän har jag också, en ganska ny tjej som jag pratat en del med de senaste repen. Vi har jobbat på samma företag, har vi kommit på. Hon ser ofta till att placera sig bredvid mig, inte mig emot. Efter tio år i kör sjunger jag numera ganska ogenerat ut på de toner jag tror att det ska vara, ibland blir det förstås fel men det är bättre att det hörs så att man kan rätta till det. Vår dirigent har öron och gehör som ingen annan, man kan vara säker på att hon hör alla fel. Oj, säger jag efter en mödosam traggling av ett nytt stycke, vete fan hur rätt det där blev. Du sjunger väl alltid rätt, säger min nya väninna. (Gör jag ju förstås inte.)

Hem åker jag ensam på tunnelbanan, och det är ganska vilsamt. Jag skuttar runt på Spotify och letar musik för att fånga upp de slingor som ekar i huvudet.

Den här versionen av All of Me fanns på en grammofonskiva i föräldrahemmet, det var säkert styvfars. Jag hade aldrig hört Ella förut, och visste inte vad scat singing var. Det är inte min favoritgenre, men jag blir fortfarande lika betagen av lekfullheten och glädjen i den här låten.



Och bara för att visa hur olika tolkningar som kan göras av samma låt, och bara för att ni ska få njuta av båda mina älsklingar, sångerskorna jag alltid återkommer till, som jag aldrig skulle kunna välja mellan, fast de är så olika eller kanske just därför, här Billie Holidays version. Märk hur hon ändrar melodin, typiskt Billie. Efter någon minut kommer Lester Young in på saxofon, hans varma ton är omisskännlig. Deras samarbete är med rätta berömt.

Nej, inte kan jag sluta med kören.