2015-02-03

That once was my heart

Igår var det måndag och som vanligt på måndagar vevade tankarna igång. Orkar jag gå till kören ikväll? Orkar jag alls hålla på med kören? Hur kan det som borde vara roligt kännas så jävla betungande? Har det alltid känts så här? (Nej, det har det ju inte. En stor del av tyngdkänslan har med de praktiska arrangemangen att göra. Snöhinder var det också igår.)

Mina känslor inför kören oroar mig. Jag älskar att sjunga, repertoaren vi sjunger just nu är som klippt och skuren för mig, mer därom nedan, jag gillar vår dirigent högt och rent och har totalt förtroende för henne. Svårighetsnivån är perfekt anpassad, det är såpass utmanande att jag håller mig på tårna och tycker det är roligt, men inte så svårt att det känns oöverkomligt. Även om jag missar några rep här och där vet jag att jag är kapabel att plugga ifatt det musikaliska på egen hand vid pianot. Texterna kan jag sedan förut till många av styckena, och jag har lätt för texter vilket jag vet är en välsignelse, mina körkompisar pluggar och skriver och kikar på fusklappar.

Det praktiska går inte att göra mycket åt. Kören repar på ett äldreboende inne i stan. Eftersom det är ett äldreboende så är miljön högst måttligt fräsch, toaletternas skick är ofta under all kritik (något man borde skriva till stadsdelsnämnden om, om man orkade). Eftersom det ligger vid en av Stockholms mest trafikerade korsningar är det uteslutet att ta bilen dit, parkeringsmöjligheterna är obefintliga, dessutom skulle jag fastna i köer på vägen. Jag har vridit och vänt på situationen och landar i att det mest praktiska är att köra hem och lämna bilen och ta tunnelbanan tur och retur till kören. Men å vad bökigt det är.

På sistone har jag heller inte uppskattat den sociala biten så värst. Det är också ett illavarslande tecken, att jag irriterar mig på (vissa av) mina snälla körkompisar. Hon som oupphörligen visar bilder på sin nya hundvalp till exempel. Eller de som sölar orimligt mycket efter repets slut och låter oss andra vänta, vi som brukar göra sällskap till tunnelbanan. Och sedan ska de ändå gå hela perrongen och sätta sig i första vagnen, för då får de kortare bit att gå till bussen som de annars kanske missar.

Ja, ni hör vilken megära jag är.

Och så är jag trött på repen numera, förfärligt trött. Jag tittar ofta på klockan och längtar efter paus, eller att få åka hem.

Fast igår överrumplades jag av glädjen. Vi sjöng en hel hög gamla favoriter, Mood Indigo, All of Me, I'm Beginning to See the Light, Take the A-Train. Texterna kan jag som sagt, melodierna likaså, vilket gör det lättare att hitta rätt toner i stämman. Dirigenten förklarar varför vissa ackord låter aviga, varför vissa toner är svåra att hitta. I jazz ligger tonerna och skaver mot varann och låter konstigt, fast jag tycker snarare att det kittlar dödsskönt, vackert är det.

Och en nyfunnen vän har jag också, en ganska ny tjej som jag pratat en del med de senaste repen. Vi har jobbat på samma företag, har vi kommit på. Hon ser ofta till att placera sig bredvid mig, inte mig emot. Efter tio år i kör sjunger jag numera ganska ogenerat ut på de toner jag tror att det ska vara, ibland blir det förstås fel men det är bättre att det hörs så att man kan rätta till det. Vår dirigent har öron och gehör som ingen annan, man kan vara säker på att hon hör alla fel. Oj, säger jag efter en mödosam traggling av ett nytt stycke, vete fan hur rätt det där blev. Du sjunger väl alltid rätt, säger min nya väninna. (Gör jag ju förstås inte.)

Hem åker jag ensam på tunnelbanan, och det är ganska vilsamt. Jag skuttar runt på Spotify och letar musik för att fånga upp de slingor som ekar i huvudet.

Den här versionen av All of Me fanns på en grammofonskiva i föräldrahemmet, det var säkert styvfars. Jag hade aldrig hört Ella förut, och visste inte vad scat singing var. Det är inte min favoritgenre, men jag blir fortfarande lika betagen av lekfullheten och glädjen i den här låten.



Och bara för att visa hur olika tolkningar som kan göras av samma låt, och bara för att ni ska få njuta av båda mina älsklingar, sångerskorna jag alltid återkommer till, som jag aldrig skulle kunna välja mellan, fast de är så olika eller kanske just därför, här Billie Holidays version. Märk hur hon ändrar melodin, typiskt Billie. Efter någon minut kommer Lester Young in på saxofon, hans varma ton är omisskännlig. Deras samarbete är med rätta berömt.

Nej, inte kan jag sluta med kören.

9 kommentarer:

  1. Hej,

    En praktisk fråga. Går det att parkera typ halvvägs hem så spar du tid på båda vägarna?
    Ska lyssna ikväll på dina klipp. Jag är helt omusikalisk men hoppas höra lite av det du skriver.

    SvaraRadera
  2. Det låter så roligt. Jag sjöng i kör i skolan, med en riktigt bra ledare och skulle i teorin också vilja börja igen. Men i praktiken orkar jag inte göra någonting utan vill bara vara hemma på kvällar och helger. Jag tror att jag förtog mig under skoltiden, då jag alltid hade någon musikaktivitet efter skolan - lektioner, ensembler, skolorkestern osv. Jag avundades i smyg min lata kompis som efter skolan bara gick hem och la sig på sofflocket.
    Om dig - det låter som om det trots allt, ganska små barn hemma osv - är värt mödan. Strunta i att vänta på de långsamma när du ska hem.

    Jag älskar olika versioner av samma låtar. Brukar skapa sådana spellistor på Spotify.

    SvaraRadera
  3. Jag sitter på ett märkligt möte där jag kan läsa din blogg och delta i diskussionen på samma gång men lyssna på jazzen kan jag inte, så det ser jag väldigt mycket fram emot att plugga in hörlurarna och göra när jag kommer tillbaka itll hotellrummet!

    SvaraRadera
  4. Haha, annannan, jag känner precis igen mig! Sådana möten har jag bevistat många. Hoppas du lyssnar och berätta gärna vad du tycker.

    Ullah, en sådan lista skulle jag gärna lyssna på!

    Martina, jag har funderat på en sådan lösning också, men inte hittat någon vettig halvvägs-punkt. En annan halvbra lösning är att åka tunnelbana och buss till jobbet på måndagar (vilket tar 1,5 timme..) för att kunna åka direkt till kören efter jobbet.

    Nä, byta jobb är nog bästa lösningen. Suck.

    SvaraRadera
  5. Jag vill också byta jobb. Gillar jättemycket mina arbetskamrater, men ledningen vägrar ge mig löneutveckling. Överkvalificerad.

    SvaraRadera
  6. Det du beskriver - tvivel på ngt man egentligen tycker är roligt, irritation över småsaker i sammanhanget - är precis det jag känner igen från mig själv när jag är för trött.

    Kan det vara så att det du behöver mest är en lite mindre krävande måndag innan kören? Flexa ut en stund tidigare så att du hinner hämta andan en liten stund innan kören?

    SvaraRadera
  7. Först avfärdade jag din kommentar annannan, med tankarna att jag ju har alldeles för lite att göra på jobbet, inte tvärtom, och att jag redan smiter såpass tidigt nästan alla veckans dagar att det knappt är anständigt.

    Men när jag tänker ett varv till inser jag att jag förstås kan agera annorlunda. Om jag istället för att ha lite småtråkigt på jobbet, åka därifrån vid fyrasnåret, hämta Y (fast O oftast är helt inställd på att det är han som hämtar på måndagar), slänga i mig lite mat, göra läxa med Q, tömma diskmaskinen, osv.. om jag istället för allt detta skulle ta det aktiva beslutet att på måndagar går jag från jobbet klockan tre. Jag åker hem och ställer bilen och ser sedan till att få en halvtimme-timme i lugn och ro, antingen hemma eller på ett kafé, beroende på hur det passar.

    Skillnaden kanske inte är uppenbar för utomstående, det jag menar är att göra i princip samma sak som jag gör nu men med ett mer medvetet förhållningssätt.

    Och visst är det varningssignaler det som du känner igen, tecken på att jag är lite för trött. Vilket antagligen har med jobbet att göra, det dränerar mig just därför att det är för segt.

    SvaraRadera
  8. Nu har jag lyssnat, i de usla högtalarna i datorn som inte vill kännas vid mina hörlurar visserligen.

    Billie Holiday och Ella Fitzgerald och Nina Simone - finns det någon som kan mäta sig med dem? Det måste det ju göra, men det är något i det att de var de första stora jazzrösterna.

    Jag föredrar tveklöst Billie Holiday här, men det beror mycket på att det är storbandsackompanjemang till Ella och det är jag personligen inte så mycket för (med undantag för Glenn Miller som jag är svag för).

    Scat singing visste jag inte heller vad det var, men nog har jag hört det. Den portugisiska sångerskan Maria João tar den konsten till oanade djup och höjder, och jag har hört henne flera gånger. Det är inte nödvändigtvis njutbart alltid, men nog är det imponerande. Här är hon i sitt esse
    https://www.youtube.com/watch?v=IuqLfOjmSiA

    Och apropå Maria João men inte scat singing, och för att göra henne rättvisa som sångerska och inte bara röstakrobat måste jag länka till en helt annan sång som jag tycker att hon gör ganska suveränt
    https://www.youtube.com/watch?v=9Le0r7zsaaA

    SvaraRadera
  9. Å, jag älskar storband! Också Glenn Miller. Fast om jag får välja så föredrar jag nog de mindre banden, de som Billie sjöng med i början av karriären. Senare, på 50-talet gjorde hon en del inspelningar med storband, smetiga arrangemang med stråkar och elände. Usch.

    Ella är den överlägset bästa tekniska sångerskan, hon är helt perfekt. Hon har ett enormt omfång, har för mig att det är fyra oktaver eller så. Hennes tajming, tonsäkerhet, diktion, allt sitter som en smäck. Och så har hon den där glädjen som hela tiden lyser igenom, allt är så roligt och lätt med Ella.

    Billie var också tekniskt mycket skicklig, hennes improvisation och synkopering liknar inget annat. Men hon är inte en röstakrobat som Ella. Å andra sidan har hon en känsla som är svårslagbar. Men som sagt, fast jag älskar tidiga inspelningar av henne så står jag inte ut med de senare. Ella är mycket jämnare.

    Nina Simone har jag lyssnat mycket mindre på men gillar också, är inte lika inläst på henne helt enkelt.

    Och så finns ju Empress of the blues också, som Billie var mycket inspirerad av: Bessie Smith. En enorm röst.

    Ska lyssna på Maria J när jag får tillfälle!

    SvaraRadera