Programmen är värda att lyssna på, jag rekommenderar dem! De behandlar i tur och ordning kommunaliseringen av skolan, friskolereformen, det fria skolvalet samt nyordningen inom undervisningen, där tyngdpunkt läggs på självständigt arbete.
Klokare har jag definitivt blivit, men jag kan ännu mindre än tidigare peka på en enskild faktor bakom skolhaveriet. Det står allt klarare för mig att detta är något som har sina orsaker långt tillbaka i tiden och som inte kommer att gå att rätta till med enskilda slagkraftiga politiska förslag.
I det lilla livet flyter skolan på ganska bra, i alla fall om man frågar Q. Han kom hem i måndags utan skrivläxa, och förklarade stolt att han redan gjort läxan, i skolan. Hans högläsning har förbättrats markant den senaste tiden, vilket han själv märker och är stolt över.
Jag borde förstås vila i detta och vara nöjd med det. Men jag blir fortsatt irriterad och stressad av de propåer och krav som hela tiden trillar in från skolan.
Exempel 1: Fröken mejlar ut en extrauppgift i matte. Jo, för hon har upptäckt att eleverna har bristande kunskap i subtraktion och nu måste de visa vad de kan. Skriv ut bilagan och be ditt barn räkna uppgifterna. (Kopian är extremt slarvig, det ska vara fyra uppgifter på pappret men de är duplicerade så att hela pappret är fyllt, det är tolv uppgifter men många är samma. En bagatell, visst.)
Q räknar lydigt. Matematiken vållar honom inte minsta problem, men han har först svårt att förstå hur han ska svara. Du ska visa hur du tänker och svara med en hel mening, instruerar jag. Om det var nio hinder från början och hästen har rivit fyra, hur många är det kvar då? Det är fem hinder kvar. 9-4=5. Han plitar och skriver och suddar och skriver igen.
Jag undrar inom mig hur detta plitade papper ska kunna ge fröken någon inblick i Q:s mattekunskaper. Nu är jag ganska övertygad om att han inte har några större luckor. Är det föräldraansvaret hon vill kolla av, och inte barnets kunskaper?
Exempel 2: När Q har somnat på kvällen tittar jag i hans ryggsäck som jag brukar, efter äppelskrottar, odiskade fruktburkar, blöta vantar, upplockade pinnar, whatnot, och hittar hans arbetsbok. I den ligger en lapp från fröken där det står att Q behöver jobba ikapp. Boken ska med till skolan på måndagar och onsdagar, däremellan kan den vara hemma.
Jag svär inom mig, ännu en jävla grej att komma ihåg. Skrivboken ska med till skolan på måndagar, då skrivläxan klistras in och sedan tas den med hem. Sedan redovisas skriv- och läsläxa på onsdagar då även läseboken ska med till skolan. Och sedan hem igen. Eller hur det nu var, jag kan fan inte hålla reda på det. Går det inte att hitta på ett enklare system än att skicka böckerna fram och tillbaka?
(Och så är det idrott tisdag och torsdag, kläder och handduk ska med. Nästa vecka ska de åka skridskor, veckan därpå skidor. Egna skridskor, skidor och hjälm medtages.)
Över frukosten frågar jag Q om det är för att han gjort annat på lektionerna som han fått hem arbetsboken. Han ser uppriktigt förvånad ut och säger nej, det är för att jag var sjuk så mycket i höstas! Men det är lite svårt att svara på de frågorna för jag kommer inte riktigt ihåg de första kapitlen i läseboken. Jag lovar att hjälpa honom med det.
Exempel 3: Veckomejlet från fritids innehåller ett tråkigt besked. Den närmaste veckan ställs alla utflykter in eftersom man haft stora ordningsproblem i klassen. Barn klär inte på sig i tid, vägrar följa med på utflykt, rymmer från gruppen. "Grundläggande grejer som att gå i samlad trupp i led, plocka upp efter sig samt sköta sig i matsalen vid mellanmål är krav vi måste få ställa". Fritidspersonalen vill att vi pratar med barnen hemma om detta.
Min första reaktion är att jag ska prata med Q och fråga om han hör till bråkstakarna, det vore i så fall något nytt. Och så hoppas jag att man talar direkt med föräldrarna till de barnen. Hade det varit Q som busade hade jag velat veta det.
Sedan blir jag mer betänksam. Vad fan är det här för något egentligen? Kollektiv bestraffning för att vissa inte sköter sig? Och de som inte sköter sig, varför beter de sig som de gör? Kanske för att de inte kan annat? Vi vet ju att det finns flera barn i klassen med neuropsykiatriska diagnoser. Den värsta bråkstaken (som mig veterligen inte har en diagnos) är numera deporterad till ett annat fritids, enligt Q.
Vad är det som händer egentligen? Varför får man inte reda på det?
Exempel 4: Efter en tydligen ganska stökig höst fick vi veta att skolpsykologen skulle vara med i klassen och arbeta med barnen. Q berättar hemma att jo, hon kommer ibland och då gör vi samarbetsövningar. Det är roligt!
Efter propåer från en mamma i klassen skriver psykologen ett brev till föräldrarna där hon beskriver övningarna hon gör med barnen. Beskrivningen stämmer väl överens med Q:s redogörelse. Men något väsentligt saknas, något som han inte gärna kan veta, men väl hon: vad är bakgrunden till att hon gör dessa övningar med barnen, och vad hoppas hon uppnå med dem?
Jag tycker det verkar som om Q:s lärare behöver stöd! På våra barn skola genomgick alla mattelärare "mattelyftet", regelbundna samtal med handledare från Skolverket kring pedagogik. Det stora de kom fram till var att de varit dåliga på att bemöta de elever som har problem. De har tidigare matat på med fler och fler uppgifter inom det område där barnet/barnen har svårigheter, för att de ska "öva". Och dessa barn får då gång på gång bekräftat att de inte klarar just detta område. När de istället började uppmuntra eleverna att fråga och att visa på tavlan utan att de någonsin fick kritik, utan istället mycket beröm för de moment där de tänkte rätt - då vände det. Barnen ställde mer och mer relevanta frågor och övade sig istället i att peka på just var problemet låg och vad de faktiskt behövde hjälp med.
SvaraRaderaDet är bara ett av många exempel, och bara från mattens värld - men jag tycker att Q:s lärare verkar tänka helt fel och lägga på tok för stort ansvar på barnen och föräldrarna, när det kanske är pedagogiska handgrepp som behövs istället.
Kollektiv bestraffning inte okej, "medtag skridskor" inte heller okej i mina ögon! Och att det finns problem utan att berörda kontaktas enskilt, är det möjligt? Ganska självklart också att på de där lapparna hem tala om att berörda föräldrar kontaktats för samtal. Tycker jag.
Däremot får man väl leva med, och skaffa ett system för, allt som ska med och kommas ihåg varje dag. Det tog år innan vi hittade ett system som funkar för oss men nu flyter det någorlunda. Men jag sneglar avundsjukt på mer framsynta lärare som har en enkel klassblogg där alla läxor och utflykter alltid antecknas, tillsammans med en kort sammanfattning av veckan och av pågående projekt (utan att namn nämns eller individer kan identifieras). Genialt, enligt mig.
Och varför så mycket läxor?! Läxor är bra för att föräldrarna ska bli delaktiga men allvarligt talat, lektionerna ska räcka för att lära sig det man behöver lära sig... läsläxa och högläsningsläxa är väl en annan sak, men det behöver kanske inte formaliseras så länge det inte verkar vara ett individuellt behov. Skolan ska faktiskt anpassas individuellt efter varje barn.
Ta upp detta inte med läraren utan med rektor tycker jag. Be skolan generellt redogöra för sin inställning till läxor, information till föräldrar och information vid speciella problem i klasserna - på ett föräldramöte, med en öppen diskussion. Då blir det inte individer utan principer som diskuteras.
Visst är det så att Q:s lärare är väldigt ung och ny? Det mesta av det du beskriver i fråga om oförutsägbar, rörig kommunikation och krav som inte alltid är genomtänkta och rimliga är så typiska för en välmenande, ambitiös person som inte själv har varit mottagare av motsvarande rörig kommunikation. Jag känner igen det från mig själv som mindre erfaren och från det jag så ofta får styra upp från mina yngre medarbetare.
SvaraRaderaHon skulle ju behöva få lite hjälp att inse att hon åstadkommer en massa irritation och osäkerhet i onödan och dessutom sannolikt inte når sitt mål. Men jag har inget bra förslag på hur du ska kunna bidra till detta utifrån din roll som förälder. Du ser ju problemen bättre än någon annan, dock.
Fast kanske är det inte ett jättestort problem för Q som har er som filtrerar. En del av det du tar upp är mer principfrågor än sådant som du behöver oroa dig för i det konkreta fallet som är er son!
Kan inte låta bli att sucka förtjust över att ha sluppit ifrån detta h*lv*te som skolan var, både för mina barn och för mig när jag arbetade där... ALDRIG MER!!! Inte som skolan ser ut nuförtiden.
SvaraRaderaFörlåt att jag inte kommer med något mer konstruktivt än: KÄMPA PÅ!
Vilka bra och konstruktiva förslag! (Kanske inte du då Ullah, men tillropet uppskattas!)
SvaraRaderaVi har faktiskt föräldramöte om knappa två veckor och jag ska banne mig mejla skolledningen och be dem medverka och beskriva sin strategi och syn på hur de kommunicerar kring problem i klassen.
Annannan, tack för att du visade mig på det jag själv har haft lösa funderingar kring, att det är ett prov på hennes ambition kombinerad med hennes bristande erfarenhet som gör att det blir fel. Dessutom verkar hon ganska... kaxig om uttrycket tillåts. Hon har inte så alldeles lätt för att ta till sig kritik, har jag förstått från andra som har interagerat med henne. (Å andra sidan måste väl en lärare i dagens skola snabbt utveckla immunitet mot kritik från föräldrar, annars går man under.)
Och nej, det finns faktiskt ingen orsak att oroa mig för Q. Tack för att du visade på det!
Angående den förmodade kollektiva bestraffningen så behöver den ju inte vara menad som kollektiv bestraffning (nu vet jag inte hur meddelandet var formulerat; det kanske stod explicit att bestraffning var syftet och då har jag förstås fel). Det kan också vara något så enkelt som att det inte är praktiskt möjligt att ge sig iväg ut med en fritidsgrupp på säg 15 barn om valfritt antal barn inte går att få att samarbeta. Det finns knappast 15 fritidsledare så att varje barn kan ha en personlig assistent/vakt/lekfröken/whatever och om hälften kutar i alla riktningar så blir det ju både omöjligt och faktiskt farligt att ge sig iväg på några längre utflykter. Det är kanske inte heller nödvändigvis fritidsledarnas fel att de barn som HADE behövt assistans inte har det/får det.
SvaraRaderaNej, du har förstås rätt Tolkia. Och det är därför jag mejlar skolledningen och inte ffritidsledarna.
SvaraRaderaIgår kväll mejlade jag biträdande rektor och fick svar redan idag. Syftet med psykologens övningar är att skapa ett tryggt klimat och att utveckla elevernas förmåga till samspel och ömsidighet. Gott så.
SvaraRaderaHen UTGÅR från att personalen kontaktar enskilda elevers föräldrar, jag hoppas hen har rätt. Och att det är olyckligt om barnen uppfattar de uteblivna utflykterna som ett straff. Där har rektorn onekligen en poäng, det är ju vad barnen uppfattar som är det viktiga.
Vidare då; fröken får stöd från både rektor och skolpsykolog och rektor ska försöka vara med på föräldramötet.
Jag skrev faktiskt också att jag inser att jag nu sällar mig till de föräldrar som bidrar till rektorers redan ansenliga arbetsbörda genom att skicka mejl. Lite självinsikt skadar ju inte.