Morgon med Y

Efter att storebror pallrat sig iväg till skolan med alla attiraljer sänker sig lugnet. Pappan är ute ur huset sedan länge, han morgontränade och åkte sedan direkt till jobbet.

Y är redan påklädd och tandborstad, det skedde av bara farten då jag tjatade på Q. Själv klär jag mig inte förrän i sista stund. Y iakttar mig, och när jag sätter mig på sängen för att ta på mig strumporna, kryper han upp bredvid mig.

- Mamma, säger han smeksamt, lika smeksamt som Q gör.
- Y, svarar jag med samma tonfall, kramar honom och lutar kinden mot hans hår en stund. Tack för att du kom och gav mig en kram, det kändes verkligen bra.
- Vilken fin amulett, säger han och fingrar på mitt halsband.

Amulett, att en femåring vet vad en amulett är? Men Y har tittat på barnprogram. Och smycken gillar han ju.

På väg till dagmamman vinkar han som vanligt till förarna som stannar för oss vid övergångsstället. Busschaufförerna vinkar i stort sett alltid tillbaka.

- Det där är vår buss, säger han. Förra veckan förvånade han mig med att påpeka att en annan buss med slutsiffra 5 inte är vår buss, vår buss slutar ju på 8. Vår buss, inte som i den buss vi åker, för det gör vi nästan aldrig, men den buss som kör på den stora gatan som vi korsar varje dag.

Hos dagmamman hälsas han med jubel. I familjen är han minst, men där är han det största barnet. Eller snarare äldsta, för störst är han ju inte. Nästan varje dag frågar han hur länge det dröjer tills han ska börja skolan.

Lustigt nog är jag så lugn när det gäller Y. Q är stor för sin ålder, nästan längst i klassen, och det är jag glad för, han kanske hade blivit retad annars. Det kan vara svårt för en pojke att vara liten till växten.

Liten till växten som Y, men när det gäller Y tänker jag inte alls så. Han klarar sig ändå, det är jag bergfast övertygad om, och det bottnar inte i nonchalans eller oengagemang, utan trygghet och förtröstan. Han är trygg och självklar och det smittar av sig på mig.

Nu ska jag hämta honom.