Krig och fred: söndag igen

Det verkar bli tradition på bloggen att redogöra för den gångna söndagen. Liksom att det verkar ha blivit en helgahushållsk tradition att om söndagarne grälas det.

Det började med ett läxgräl, igen. Jag försökte förmå Q att fylla i några av de luckor i arbetsboken som fröken påtalade i förra veckan. Q var initialt inte alls med på noterna, och det behövdes eskalerande provokationer och ett större utbrott från min sida för att vi skulle nå en överenskommelse. Min belöning var att få se en tydligt nöjd pojke som kryssade över de färdiga sidorna och som sedan packade ner boken i väskan.

(Borde jag välja mina strider bättre? I efterhand insåg jag att den oresonliga ilska som väcktes i mig när Q krånglade om läxan inte enbart var riktad mot honom. Jag är arg på fröken och skolan och deras röriga och illa formulerade krav. Dessutom var jag arg på O av helt andra orsaker.

Å andra sidan tror jag faktiskt att jag förmedlar en viktig lärdom till Q när jag tjatar om att tråkiga saker inte försvinner för att man krånglar och bråkar. Tänk vad skönt det kommer att kännas när du gjort det här och du kan leka resten av söndagen. Kryssandet av de färdiga sidorna och packandet av ryggsäcken var också något jag förespeglat honom.

Men hur vi ska ta oss dit utan att storma och gräla på vägen, det har jag ännu inte lyckats räkna ut.)

Sedan lagade jag gröt och gjorde matsäck och så kom O hem och så grälade vi lite till om huruvida det skulle bäras underställ eller ej och var är det jäkla understället någonstans? Var är din andra yllesocka Q, igår hittade jag den ena, genomblöt, under soffan? (Jag kan inte hålla reda på allt!) Understället låg i tvättkorgen, andra sockan - nu torr! - ännu längre in under soffan.

(Och soffbordet var täckt av smulor. Vi har ätit croissanter i soffan, berättade Q oskuldsfullt, varpå O irriterat förebrådde honom att han avslöjat hemligheten, varpå jag också blev irriterad, om du nu i lönndom ska servera ungarna fika i soffan, var då åtminstone så företagsam att du torkar bort smulorna efteråt, latoxe där!)

Utflykten gick till en ishall i närheten, det skulle åkas skridsko med grannfamiljen. Och åktes gjorde det. För Y var det andra gången i livet, Q har inte åkt mycket han heller, men de lyckades ganska bra och hade roligt. Den förtjusande grannpappan åkte med barnen, vi andra föräldrar tittade på och langade in rullade pannkakor i barngap när så krävdes.

Själv stod jag och tänkte att en hockeyrink nog är att likställa med helvetets förgård. Jo, för det spelades hockey också, på ömse sidor om barnen som åkte. En idiot, jag menar medelålders herre, valde att upprepade gånger slå en puck i sargen just där O och jag stod. Efter två timmar kände jag mig som en skotträdd hund på nyårsafton. Men barnen hade som sagt roligt.

När vi kom hem gick Q och Y till varsin kompis och O och jag tog tillfället i akt att gräla. Vad handlade grälet om, frågade min syster intresserat, när hon anlände några timmar senare.

Tja, det vanliga. Vardagskriget. Att jag fått en överdos av all jävla vintersport, och mer lär det bli eftersom sportlovet är i antågande. Att huset alltid ser ut som ett bombnedslag och särskilt efter lördagarnas slalomskola (se ovan om yllesockor, underställ och smulor). Att det åkt ner illaluktande sopor bakom sophinken eftersom O inte knölat ner soporna ordentligt. Att jag dignar under ett allmänt projektledaransvar för hela familjen.

O blev arg tillbaka, och på sätt och vis kan jag förstå honom. Slalomskolan tar han hand om, jag disponerar de timmarna som de är borta för mig själv, igår gick de åt till kören. Att klaga över att han och barnen går upp tidigt och väsnas på lördagmorgonen är höjden av bortskämdhet. Jo, det förstår jag att han tycker. Men jag är trött nu! Har O alls begripit hur mycket Q stökar på nätterna på grund av nattkissandet, inatt var han ju uppe klockan två och väckte mig? Jag räknar dagarna till helgen då jag får sova åtminstone några timmar extra.

Vad vill du ha för familjeliv egentligen, frågade O. Jag ställde samma fråga tillbaka. O gör saker efter eget huvud och släpper inte in mig, tycker jag. Jag gör så gott jag kan, jag har för fan lärt mig åka längdskidor för din skull, och slalom har jag försökt, men där går gränsen, jag vill inte! Och nu pratar du om att åka till Åre på sportlovet, köra hem hela vägen på söndagen, jag orkar inte! Vi orkar inte! Varför är det alltid jag som måste tänka och koordinera och ta ansvar och bromsa?

O å sin sida är också trött, han orkar inte upp på morgnarna så tidigt som han borde, för att hinna hem och laga mat, han får inte ihop det, han mäktar inte med. Plötsligt börjar han berätta om sitt jobb, och jag sätter mig ner och lyssnar. Arbetsgruppen fungerar dåligt, chefen har kallat till möte där det ska redas ut varför. Ska man säga det man tycker eller ligga lågt? Vi pratar och funderar.

O bytte jobb efter sommaren, från något som inte var bra till något som inte heller är optimalt. Men jag märker en enorm skillnad på honom. För första gången i vår drygt tjugoåriga historia berättar han om jobbet och vad det är som trycker honom. Jag känner igen mycket och kan komma med en del uppmuntrande tillrop och kanske en och annan konstruktiv kommentar.

Och tvärtom. Sedan några år tillbaka kan vi verkligen relatera till varandras jobb. O är ett av mina bästa bollplank, och det är nytt, så har det verkligen inte alltid varit. I början av våra karriärer jobbade vi med för olika saker, och dessutom fanns flashighetsaspekten med och störde. När jag reste jorden runt slavade han på ett socialkontor. Det var inte bra för dynamiken mellan oss.

Hunna så långt uppfångar jag en rinnande rörelse utanför fönstret, något rör sig i spaljén där fågelmaten hänger. Inte en fågel, utan en stor, välmående råtta med brun blank päls. Jag ryser, jag avskyr råttor, det måste vara något nedärvt, men jag kan heller inte låta bli att skratta med O. Det företagsamma odjuret klättrar upp och ner och snaskar på talgbollarna och bryter av småbitar som det bär ner i sitt hål under trädäcket. Undrar hur många råttor som bor därnere, ser man en finns det hundra till, sägs det. Nu när det ligger en halvmeter snö på däcket är det nog varmt och skönt därnere.

Diskussionen fortsätter. O är stressad över att ha fullt ansvar för vår mathållning. Jo, jag borde kanske ha dåligt samvete över det, men å andra sidan upplever jag att jag ansvarar för nästan allt annat. Läxläsning, byte av lakan och handdukar, i stort sett all tvätt och disk, det är jag som leder den förberedande städningen innan städerskan kommer. Han medger att jag är mycket duktigare på att sköta läxorna än han, och lakan och handdukar, det har han inte ens tänkt på. Jo, tvätten tar jag nästan alltid också, han kör någon enstaka maskin ibland. Men han diskar minsann ibland efter maten. Ja, men när jag lagar mat diskar jag alltid undan under tiden, när du lagat mat är diskhon och alla bänkar belamrade med disk. Men så tar det en timme längre för dig att få fram maten också, säger han trumpet, och jag protesterar. Jag städade lekrummet igår när jag kom hem från kören, alla bilar var uthällda på golvet, jag gick igenom både lekrum och sovrum för ett par veckor sedan och rensade ut gammalt och trasigt, nu har barnen plats att sitta vid sitt skrivbord igen, sånt gör ju inte du!

Längre kommer vi inte, men det är gott så. Vi har en hyfsat fungerande arbetsfördelning, kanske räcker det med att prata som vi gör nu och inse att den andre gör en hel del. Vi har pratat för lite på sistone, tycker jag. Vi behöver prata mer om hur vi bemöter Q till exempel. Att vi inte har pratat är ett tecken på att vi har för mycket om oss.

Min syster anländer, vi dricker kaffe och går sedan och tränar. På vägen stannar vi till hos grannarna där Y leker. Jag berättar om råttan och grannen suckar. Är de tillbaka igen, då får vi ringa Anticimex. Trädäck är bästa boplatsen för råttor. Jag vet, svarar jag, vi har redan bestämt att vi tar bort däcket till våren och lägger stenplattor istället.

På väg hem från träningen möter vi en av grannskapets keliga katter. Jag hälsar, och grälar lite på honom, dig har man då ingen nytta av. Men det är lätt att vara efterklok, nog har jag märkt katternas ökade intresse för vår gård, vi anade oråd men trodde att det var små möss det handlade om.

O har en nyhet, han har nu tänkt färdigt gällande sportlovet. Det blir för bökigt och långt att åka till Åre, vi får hälsa på hans kusin någon annan gång. Vi åker till vännerna i Dalarna istället, från måndag till fredag. Han har redan anmält barnen till skidskola där. Jag bifaller, ett kort sportlov flankerat av två hemmahelger, precis vad jag önskat mig.

Vi äter boboti till middag och försöker alla att behärska oss och inte bli galna på Y som är ovanligt provokativ. Han är snuvig och nyser oupphörligen och känns varm. O och jag planerar snabbt. Måndag vabbar jag, tisdag han.

Direkt efter maten är det läggdags, jag läser Pippi hittar en spunk. Q somnar med en gång, Y krånglar och går självmant ner i gästrummet och lägger sig och sover djupt när O kollar en stund senare.

När söndagen blivit måndag har O kommit iväg tidigt till jobbet. Y visar sig vara helt frisk och solen strålar från en blå himmel.