Solig morgon

Igår gjorde jag det jag föresatte mig förra veckan, åkte tidigt från jobbet, hämtade visserligen Y på vägen, la mig sedan på sängen och dåsade en stund medan Y lekte, tills Q stormade in.

Under pausen i repet satt jag för mig själv, för jag hade lust med det. Jag har facebook-avföljt damen med hundvalpen, nu slipper jag se hennes debila uppdateringar. Och jag gick till tunnelbanan utan att vänta på de andra, de hann visserligen ifatt mig men kommenterade inte min osällskaplighet.

Kören kändes både lättare och roligare än på länge. Hurra!

Imorse hjälpte vi Q att packa ihop hans längdskidor, sedan skuttade han iväg till skolan. Jag lämnade Y hos dagmamman, en stolt Y som visste att han hade femtio kronor i vänster jackficka, inträdet till teater som de ska gå på idag. Han kan tydligen höger och vänster, det visste jag inte. Och så tror vi att han kanske, kanske har en lös tand. Han är mycket stolt över detta.

(Men han frågade oroligt om jag fortfarande skulle tycka om honom med lugg. Lugg? Nej, jag menar glugg!)

När jag gick tillbaka till bilen (Y och jag går alltid till dagmamman, bilen får stå kvar hemma), hörde jag tjoanden från fältet som ligger mellan skolan och våra hus. Q och hans klass åkte skidor. Jag kunde inte låta bli att gå dit och titta på. Barnskratt, vita vidder och strålande sol kan beveka den mest inbitna vintersporthatare.

Q kavade runt, trillade någon gång, men reste sig direkt, och vinkade glatt när jag ropade. En av hans kompisar satt emellertid i en snöhög och grät. Läraren hojtade och blåste i visselpipa och lät precis så hurtfrisk som man tänker sig en idrottslärare.

I bilen på väg till jobbet reflekterade jag över hur olika vi är, min äldste son och jag. Gudskelov tvingades jag aldrig åka längdskidor på gympan, hade jag gjort det hade jag säkert varit den som satt gråtande i snöhögen.

Jamen det hade väl varit bra om du lärt dig åka skidor som barn, frågar ni. Jag svarar att den idrottslärare ännu inte är född som hade lyckats förena mig och skidåkning. Inte under de förutsättningar som råder, att man ska ha hand om femtontalet barn samtidigt.

Men för Q fungerar det bra, och det är jag så innerligt glad och tacksam för. Och han tycker att matte är roligt, och han klarar läsningen bra, fast han ännu inte läser några böcker själv. Å andra sidan är han ganska allmänbildad och har bra ordförråd för sin ålder, tror jag åtminstone.

Själv plöjde jag Anne på Grönkulla och Laura Ingalls Wilder på både svenska och engelska när jag var åtta snart nio. Men frågan är om inte Q är bättre rustad för livet än vad jag var.