Världssmärta

När jag kör till jobbet lyssnar jag på ett reportage som uppmärksammar att det idag är sjuttio år sedan de allierades bombning av Dresden. En gammal man berättar sina minnen. Vi var inte på allvar oroliga, säger han. Kriget var redan förlorat, sade de vuxna, och engelsmännen är ett civiliserat folk, de bombar inte en vacker kulturstad som Dresden.

Ett civiliserat folk, ja. Vad nu det är. Över frukosten frågade Q om det där mördartemplet. Jag fattade ingenting, trodde han pratade om dataspel eller något, tills det plötsligt klarnade. Han menade Auschwitz, som jag faktiskt berättat om (i en någorlunda barnanpassad version, om det alls är möjligt, förlåte mig) för ett par veckor sedan, när det var stora rubriker på DN:s förstasida om sjuttioårsminnet av dess befrielse. Den berömda entrén associerade han till ett tempel.

Vilka var det som mördade, frågar han, och jag svarar att det var de som styrde i Tyskland på den tiden. Men det är inte alls samma människor som bestämmer där idag. Och att felet med alltihopa och det man aldrig ska glömma är att man inte ska bunta ihop människor och få för sig att det är något fel på alla som har ett visst utseende eller ett visst namn, eller kommer från ett visst land.

Igår kväll efter middagen tittade vi på Pippi Långstrump på SVT Play (mycket Pippi just nu, ungarna är helt fascinerade). O var borta på möte. Jag var på gott humör, hade hunnit klinka lite körnoter och när det knackade på dörren gick jag sjungande för att öppna, jag var säker på att det var grannen, som det varit kvällen innan, när han ville fråga något om gemensam lämning av barn.

Utanför stod en vänlig och försynt man som blygt leende räckte fram en lapp med snirklig handstil, där det stod att han var studerande. Jag läste den inte ordentligt, utan skakade bara på huvudet på ren reflex. Då log han ännu bredare och nickade och backade. Jag slog igen dörren och låste den.

Varför suckar du så, frågade Q efteråt i soffan, men det kunde jag inte förklara. Strax därpå ringde mamma och för henne berättade jag (gråtande rentav) alltihop, min chockerade reaktion, ångern och förvirringen efteråt. Klart du blev rädd, sa hon lugnande, men jag svarade att rädd var jag egentligen inte, han var inte ett dugg hotfull. Jag blev bara så överrumplad, det kom så nära så plötsligt.

När barnen har somnat tittar jag på nyheterna som jag brukar, vid det här laget är O hemma igen (han fick messa för att komma in för nycklar hade han inte med sig). Det handlar ännu en gång om den nioåriga pojken och väktaren. Till råga på eländet är barnet flykting och ensamkommande och har nu rymt, ingen vet var han finns.

Min egen Q är snart nio år, jag om någon vet hur tuff och kaxig en nioåring kan vara, men också hur liten och bräcklig. Att föreställa sig Q på drift ute i världen, det går inte. Jag vill inte.

Världssmärta, tänker jag där jag sitter i bilen. Är det så den heter, tyngdkänslan i magen. Den är tillbaka nu. Efter valet i september kulminerade den, jag var riktigt deppig i flera veckor. Sedan blev det bättre ett tag.

Strängt taget är världssmärta ett mått på hur bra man själv har det, tänker jag sedan. Har man fullt upp med den egna överlevnaden har man inte råd att tänka på världens dito.

Framme på jobbet googlar jag termen, betyder weltschmertz det jag tror? Ja, det gör det. Ja, det finns fler som känner som jag. Och ja, ytterst kanske den är ett uttryck för att världen blir bättre, fast den förstås är långt ifrån fullkomlig.