Måndag morgnon

Kaosmorgon. Nej, kanske inte fullt kaos men åtminstone några pinnhål ner på stegen. Ner i skärselden? Eller är det helvetet som har olika steg?

Q är sur och trögstartad, tjurar för allt möjligt. Inga frukostalternativ duger, han och Y bråkar och tjafsar tills jag ryter. Y är infernaliskt retsam men på soligt humör. Q hatar måndagar, säger han. Klockarmbandet skaver, överdragsbyxorna korvar sig, hela livet verkar vara på avigan.

När jag fått iväg honom till skolan häller jag upp ännu en kopp te fast jag borde klä mig och störta iväg. Jag ber Y läsa Bamse istället för att klättra på mig, och magiskt nog lyder han, lugnet härskar en stund.

Telefonen plingar, det är O som har morgontränat och parkerat bilen i centrum och nu berättar var. Jag svarar, morning from hell tänker jag skriva, men slinter på tangenterna. Det blir morgning istället.

Morgning. Jag stirrar en stund på ordet med en obestämd känsla av fel. Så ställer jag markören på ordet och stavningskontrollen rättar, morning ska det förstås vara.

Efter att ha lämnat Y hos hans fina dagmamma - i en fridens boning, alla andra barn är sjuka, det är bara han och hon och hunden, jag hade också velat vara dagbarn där denna dag - går jag mot centrum och funderar på hur jag kan slira på stavning så där, det hände aldrig förr.

Medelålders? Stressad?

Jo, stressad är jag nog, det högt efterlängtade livet med barnen, särskilt mitt skolbarn, stressar mig. Imorgon är det föräldramöte, rektorn ska delta, jag funderar över vad jag ska säga om läxor och allmän kommunikation.

Jobbet stressar mig också, paradoxalt nog. Jag jobbar sällan mer än nio till fyra och jag kan inte påstå att jag är superalert under hela den tiden heller. Ändå betraktas jag som en av de mest energiska, en av de som levererar.

När jag var ny på jobbet grubblade jag över att flera kollegor var sjukskrivna för stress och överbelastning, samtidigt som det var uppenbart att tempot i organisationen var lågt. Jag fick inte ihop det.

Nu begriper jag lite bättre. Under helgen har jag messat lite med min glade projektledarkollega, som varit borta i tre veckor för magbesvär. Jobbrelaterat, har herr Snäll sagt, han har haft alldeles för mycket att göra. Jag som lyssnat till min kollegas klagosånger vet att han snarare haft för lite än för mycket att göra - liksom jag själv - men att han blivit allt mer arg och uppgiven över trögheter och missförhållanden som jag väl känner igen.

Fast hittills har jag kunnat sätta mig över dem, manövrera runt dem, någorlunda i alla fall. Herr Snäll har frågat om jag kan ta över kollegans projekt, jag har svarat ja förutsatt att kollegan är med på det. Och det bekräftar han i sitt mess. Han skriver också att hans besvär varit jobbrelaterade, herr Snäll hade rätt ändå, fast inte helt. Det värsta är att herr Snäll inte ser sin egen del i situationen.

Så om några veckor kommer jag att få mer att göra. En surdeg att röra runt i.

Jag måste skriva mer om jobbet någon gång, formulera vad det är som är fel, vad det är som inte funkar. Alldeles lätt är det inte att se, det ligger mycket i vägen som skymmer.