Citatquiz

I lördags hade jag några ärenden att uträtta i förortscentret. Jag hade redan varit där på morgonen och tränat och då passerat kvinnan som sitter vid en av de automatiska dörrarna. Jag brukar försöka besvara hennes hälsning även då jag inte har småpengar att ge henne, vilket jag i sanningens namn oftast inte har.

Men nu kom jag att tänka på den stora påsen med pantburkar. Det dröjer alltid för länge innan vi kommer oss för att ta med den, förresten trycker vi oftast på gåvoknappen, det är för bökigt att jiddra med kvitton. Skulle det vara pinsamt, konstigt eller fel att ge påsen till henne? Bättre förstås än att ge henne småpengar, men ändå så oerhört långt ifrån riktig hjälp.

Nåja. Hon fick påsen i alla fall.

Dagen därpå gav jag henne de enkronor jag hade i fickan, kanske åtta-nio. Hon visade mig då en annons och pekade uppmanande: extrapris på kyckling. Hon bad mig att köpa kyckling åt henne, antagligen ville hon väl laga det till middag.

Jag vet att en del föredrar att ge mat istället för pengar. Att köpa en kopp kaffe eller en hamburgare. Jag kan förstå logiken i det, samtidigt som jag vänder mig emot det. Kaffe, kanske den tionde muggen samma dag, när det man behöver är pengar att köpa mat för? Eller bindor, eller schampo, eller varma skor? Att inte kunna bestämma det själv, att vara utlämnad åt andras välvilja. Det är själva definitionen av fattigdom, antar jag.

För ett tag sedan när barnen var med, och vi gav till en tiggare, slog det mig att de kommer att ha ett långt naturligare förhållningssätt till detta än jag. Jag försökte förklara att det känns så konstigt och ovant och fel, för inte alls länge sedan såg man inte tiggare på gatorna, de fanns inte. Fanns inte? Var var de då? Hemma i sina hemländer, där vi inte såg dem. Klart de fanns, jag menade inte så.

(Intressanta historiska fakta samt ett inlägg i debatten om förbud mot tiggeri finns här! Det är inte länge sedan tiggare var vanliga i stadsbilden, minnet är kort. Förbud har aldrig hjälpt, det som hjälpte var välfärd.)

Jag köpte ingen kyckling, förresten. Fråga mig inte varför. Jag kände väl en oklar irritation över att bli tillfrågad (Ska du ha ännu mer? Nä nu får du be någon annan.) samtidigt som jag skämdes lite.

På hemvägen kom jag att tänka på en gammal favorit, och hittade ganska snabbt citatet jag tänkt på. Sedan läste jag hela boken, som på ett strålande sätt beskriver en brytningstid. Gestaltning av både fattiga och rika är lysande väl genomförd. Gissa gärna!

Smedhustrun hade givetvis blivit glad för vad hon fått. Men eftersom hon ----- visste hur ömsint X var, hade hon låtsats vara mycket mer sjuk och eländig än hon i verkligheten kände sig och jämrat sig och gråtit för att X skulle tycka synd om henne och snart komma med mer fruktsoppa och ännu en välpackad korg. Folk gjorde så ibland. När tillfälle gavs, försökte de utnyttja situationen och X:s goda hjärta. Och fastän X många gånger märkte det, brukade hon inte bry sig om att fästa sig vid det eller harmas över det. Men idag hade hon blivit ledsen och olustig till mods över att det var så illa ställt för folket ---, att de måste ta lögn och förställning till hjälp för att kunna skaffa sig litet extra mättnad för magen. Hon undrade för sig själv om det var så här överallt i landet, överallt i världen, och vad kloka människor gjorde för att försöka råda bot på sådant.