Tre saker på en dag. En bekräftelse, en incident och en berättelse.
1 På jobbet får jag än en gång höra att någon i ledningen är starkt emot att anställa personer med utomeuropeisk bakgrund. Eftersom det är tredje gången jag hör detta säger jag kom igen, vem fan är det som tycker så? Och varför? Blir häpen över svaret, det var inte den person jag trodde. Svaret på varför är dock ungefär så dumt som jag trodde: de passar inte in. De skulle förstöra gemenskapen.
2 Tunnelbaneperrongen är tom så när som på en ung kille med snickarbyxor. Han tittar upp när jag går förbi, och jag hinner tänka att hans ögon är gråblå innan han tilltalar mig med konstigt tonfall: Vilket land är vi i egentligen?
På reflex ler jag vänligt och säger ursäkta, men redan innan han svarar börjar jag fatta, fast det går långsamt. Jo, alltså, jag har aldrig varit i den här gallerian förut, man skulle kunna tro att man inte var i Sverige. Jag fattar, men låter inte insikten nå mina ögon utan spärrar bara upp dem mer och mer och släpper inte hans blick. Fast du kanske gillar det? Då vänder jag mig om och går.
Beskriver det hela för min frisör medan han klipper mig. Han skrattar och suckar om vartannat och säger att egentligen borde du ha sett bekymrat moderlig ut. Men lille vän, vet du inte var du är? Du verkar alldeles förvirrad, du behöver nog hjälp.
3 Jag hämtar Q hemma hos en kompis. Mamman berättar att hennes pojke älskar Q och är så ivrig att gå till dagmamman numera när han vet att Q kommer att vara där.
Det får jag tillfälle att påminna Q om senare, för han berättar att pojken och ett annat barn har retat honom idag för att han är brun. Han ser ut som att han är gjord av solkräm, tycker de. Och så är hans näsa alldeles för mjuk. (Var får ungjävlarna allt ifrån, tänker jag, men rör inte en min.)
Blev du ledsen, frågar jag. Det förstår jag, det hade jag också blivit. (Bekräfta!) Det var det dummaste jag hört. Man ska faktiskt inte säga sånt. Särskilt inte till sina kompisar. (Markera!) Sa de detta när dagmamman var med? Varför inte, tror du? (Reflektera!)
Min älskade stora lilla son med det svartblankaste håret, med de rosigaste, gosigaste kinderna, med de allra mest strålande mandelögonen. Jag blir arg och vill slå alla som är dumma, hålla dem borta från dig.
Men det kan jag inte.
Suck. Det är mycket att kämpa mot. Men jag tycker att du verkar göra det bra.
SvaraRaderaSå klokt du hanterade den tredje situationen.
SvaraRaderaDet hjälper ju föga just nu att Qs kompisar om några år kommer att avundas honom hans bruna hud på stranden. (Eller att jag tycker att dina ungar är mycket sötare än många svenska smågrisungar)
Fasen vad svårt det är att vara liten. Å andra sidan ska man väl igenom det för att bli stor.
För övrigt, vad alla de här exemplen visar är ju att det här inte är en självklarhet. Ryggmärgsreaktionen hos många människor är negativ mot det som är annorlunda. Tyvärr. Och i alldeles för många familjer förstärks detta i hemmet, snarare än motarbetas.
Dina ungar får många fördelar med sig ut i livet, i slutändan. Tolerantare, vidsyntare, starkare. Heja!
Tror som annannan, reaktionen är något som förstärks hemifrån. Tyvärr. Våra barn som bott i olika afrikanska länder var "färgblinda" som små. Minns första vintern efter vi flyttat tillbaka till Sverige och 4-åringen var helt såld på att se konståkning på TV. När hon skulle beskriva den bästa åkaren sa hon inte vad en vuxen troligen skulle sagt, att hon var svart (om ni minns den franska konståkerskan från mitten av 1990-talet), utan att hpn hade en röd klänning.
SvaraRaderaDet som retade mig mest med snickarbyxkillen var att han så uppenbart förväntade sig medhåll. Jävla idiot. Jag skulle kunna vara född i Sverige av grekiska föräldrar, eller gift med en man från Mellanöstern, eller för den delen mor till adopterade barn. Det ser han ju inte utanpå, han ser bara en svennebrud (kanske snarare tant) som han är övertygad tycker samma sak som han. Eller så ville han provocera. Jag vet inte riktigt vilket.
SvaraRaderaDet som förekommer på jobbet är så dumt att jag blir alldeles matt. Min chef som är vettig framhåller att det råder brist på ingenjörer, och att majoriteten av KTH:s nyexade har rötter utanför Europa. Vill vi vara med och plocka bitarna ur den kakan, eller vill vi avstå? Det är bara att välja.
Och så Q därhemma. Med svidande hjärta inser jag att detta sannerligen inte är sista gången han får höra kommentarer om sitt utseende. Vad ska och kan jag göra? Känner mig så maktlös. Vaccinera honom med kärlek och självkänsla, är standardreceptet. Fast hur långt räcker det?
Uh, skräck. Jag tror aldrig mina barn fått nåt annat än positiv uppmärksamhet för sin FANTASTISKA hudfärg, men det är väl bara en tidsfråga. Däremot sa de helt spontant häromkvällen att de vill ha vitt hår, som Alrik på dagis. De blev ganska besvikna när jag förklarade att det inte går. (Och så standardhistorien om hur jag så gärna ville ha rakt, blankt svart hår när jag var liten, men att det inte gick, och därför blev jag extra glad när jag fick barn med blankt svart hår.)
SvaraRaderaVi hade gamla kompisar här tidigare i höstas, de har en son från Kenya. Det var barnens första "egna" möte med ett svart barn, och de reagerade inte ens. Däremot var de mycket upprörda över att han bet sin mamma i armen. Och häromdagen räknade vi människor vi känner med svart hår, då kom de ihåg den pojken, men de sa fortfarande inte ett ljud om att han ju faktiskt har "svart" hud också.
Men vi har faktiskt bestämt oss för att flytta, vår lilla enklav utanför Stockholm är för "vit". Nu blir det nybyggt längs pendeltågslinjen mot Södertälje. Jag ser mycket fram emot att möta ett mer blandat klientel på tåget och i centrum. Och barnen slipper förhoppningsvis vara de enda med svart hår i sin klass. Det blir bra.
Men det kommer ju inte att räcka, de kommer att få frågan var de kommer ifrån hela livet. Jag undrar hur det känns.
Kram från Anka
Precis Anka: jag undrar hur det känns. Det gör jag också!
SvaraRaderaVi bor rätt bra, tycker jag. Den allra närmaste omgivningen är vit medelklass i radhus och villor, men bara några hundra meter bort ligger höghusförorten med ett så blandat klientel man kan tänka sig. Q kommer inte att vara ensam om att ha svart hår i klassen.
Hur det är när man är liten och ska forma sin identitet vet jag inte.
SvaraRaderaMen vi är förstås massor av människor i den här världen som bor på en plats i världen där det syns att vi inte fötts.
Och man vänjer sig.
Jag är inte särskilt entusiastisk över att besvara frågan om var jag kommer ifrån, dels för att jag fått den så många gånger, dels för att min identitet inte stämmer vidare väl överens med det svar jag enklast ger. Ett original i min pappas ungdom fick en gång frågan om vad för ras hans byrackehund var. Tysk-svensk tigerfärgad svinhund blev svaret, och det är väl ungefär så jag känner mig.
Det är väl OK att folk undrar, men inte OK att de är taskiga? Så tycker i alla fall jag.
En av mina kolleger är adopterad från Korea. Men hela hon är helt svensk - och det gör att jag liksom glömmer att hon är adopterad. Hon ska se ut så där. Ungefär som man tycker att ett namn passar perfekt på en person och inte kan vara ett annat.
SvaraRaderaPernilla
Det jag tycker är förskräckligt är hur föräldrar kan låta bli att lära sina barn att inte retas. Att man inte ser som sin stora plikt att göra sina barn medmänskliga och medkännande, att acceptera andras olikheter samt att vara snäll mot djur. Och då menar jag inte bara att säga till om man ser dem göra/säga något elakt, utan att aktivt förebygga och förbereda sina barn.
SvaraRaderaI eget fall så tog min storebror mesta av "svårigheterna" - men han gav dock tillbaka med råge (både han och den andra pojken har fortfarande ärr som visar det, 20 år efter). Det är nog tyvärr ingen tröst för dig, men storasyskonen brukar så småningom bana väg åt småsyskonen och hålla elakingarna borta.
SvaraRaderaSjälv hade jag ett extrajobb som telefonförsäljare ett tag. Alla där var invandrare på något sätt, med tillhörande utländska namn och de tog liksom för givet att jag också var invandrare. Det gjorde mig mest förvirrad, och jag brukade känna mig underligt malplacerad på fikarasterna (fast det syntes ju inte utanpå).