Tjuvlyssnat

På bussen kom det imorse på två ganska slitna herrar, den ene med rullator. (Honom kände jag igen, han satte sig bredvid mig för någon vecka sedan, och jag reagerade först med olust eftersom han såg rätt sjavig ut. Men han klarade luktprovet, och då slappnade jag av. Folk får se ut som fan, bara de luktar okej.)

Följande dialog utspann sig:

- Nämen! Haru fixat gaddarna!
- Visst. Så jävla skönt. Blev så trött på jogert. För jävla skönt att kunna käka igen.
(Längre utläggning om lim och lägga tänderna i vatten, varav jag bara förstod hälften.)
- Men fick du pynta själv eller?
- Jovisst. Tjusjutusen.
- Å fan.
(En stunds begrundande tystnad.)
- Men antabusen då?
- Jorå, går på antabus sen den femte mars. Hur fan annars tror du jag hade haft råd med tjusjutusen?

Därefter övergick de till att språka om gemensamma bekanta. Själv gick jag av, och kände mig oförklarligt lycklig.