Resande i österled

Vi har varit på semester österut i några dagar. Nu när vi bor i Stockholm har vi så o-t-r-o-l-i-g-t mycket närmare till Finland och Baltikum så då måste vi förstås åka dit. (Fast vi börjar tröttna på Vikingbåtarna. Nästa gång får det bli Silja.)

Tallinn och Helsingfors var trevliga bekantskaper, var och en på sitt sätt. Det som fascinerade mig mest var något jag knappt kan beskriva. Stämningen, luften, ljuset. Det var så omisskännligt nordiskt, men ändå inte svenskt. Så nära, men ändå inte. Känslan förstärktes när vi besökte museet för ockupation i Tallinn. Först tyskarna under andra världskriget och sedan Sovjet, Estland blev självständigt 1991. Så nära. Det kunde faktiskt ha varit vi. Jag fick gråten i halsen när jag läste om "den sjungande revolutionen" då en tredjedel av Estlands befolkning samlades i Tallinn under sångfestivalen, och demonstrerade genom att sjunga estländska sånger. Eller när man lyckades bilda en levande kedja av människor hand i hand från Tallinn till Riga. Det är inte så länge sedan detta hände, i början av 90-talet. Jag var vuxen då, jag minns det. Kan man alls föreställa sig känslan av att inte äga sin frihet om man inte upplevt det? Förmodligen inte. Men det kunde ha varit vi, och då hade vår historia sett helt annorlunda ut. Det är värt att betänka och att vara åtminstone lite tacksam över.

Nå. Förutom att knalla på museer och åka spårvagn (på Kristi himmelfärds dag kan man inte göra mycket annat i Helsingfors nämligen, alla affärer och museer är stängda) har vi också shoppat. Vi har för första gången köpt något till den lilla person som ska bli vårt barn. Kläder vågade vi oss inte på, men två väggdekorationer i keramik som vi tror kommer att bli fina blickfång i en barnkammare. En grön katt med lurig uppsyn och en röd hund som håller sig för magen och himlar med ögonen. Vi tror att Olivia från Bolivia kommer att gilla dem.

Och nu väntar vardagen med jobbsökande, skrivande av hemutredning samt fåfänga försök att komma i form.