Avgrunden

Hemutredningen rullar på. Igår hade vi andra mötet med soc, vi berättade om våra uppväxtförhållanden. Egentligen hade vi ytterligare ett möte bokat den 10 maj, men vår utredare tyckte att vi kunde ställa in det och boka tid för hembesök direkt. Jag förstår henne, för vi verkar nog alldeles förbannat präktiga och förberedda när vi sitter och svarar välformulerat och genomtänkt på alla frågor. Hembesöket blir den 25 maj. Därefter följer en del pappersarbete, vi måste fixa läkarintyg och skriva våra livsberättelser och tjata på våra referenter. Sedan är det klart. O tror att vi har vårt medgivande efter sommaren. Skickar vi pappren direkt till Bolivia sedan kan vi teoretiskt sett ha barn till jul, väntetiden kan ibland vara så kort som ett par månader.

Men det kommer vi inte att ha. Det vet jag.

Världen består av två sorters människor. Den ena sorten är föräldrar eller är sådana som kommer att bli det. Och sedan finns det sådana som jag. De senaste åren har marken öppnat sig under mig, en avgrund skiljer mig från de andra. På adoptionskursen vi går just nu sitter de andra deltagarna och pratar om vällingpulver i Kina, kan man köpa det där eller ska man ta med sig svenskt, hur funkar en vällingdoserare och ni vet väl att man kan köpa Teutoniabarnvagnar på nätet från Tyskland jättebilligt. Jag lyssnar men säger inget för jag känner mig totalt främmande. Vad fan har jag att säga om välling och barnvagnar, jag tillhör inte er sort. Jag och begreppet mamma är inte kompatibla.

Den känsla som mer än alla andra genomsyrar mig just nu är trötthet. Jag orkar inte vara ledsen mer, men å andra sidan orkar jag inte vara glad heller. När det blir för mycket sviktar jag och gråter en stund, som när jag får nej på ett jobb som jag hoppades mycket på där vi bara var två personer kvar, men jag var den som blev bortvald. Men jag hämtar mig snabbt för jag är faktiskt rätt van nu. Eller så gråter jag och blir arg när belastningen är för tung, när både mamma och pappa bär sig dumt åt, när mensen inte kommer och den vita testrutan glor elakt på mig, när mina egna drömmar skrämmer livet ur mig. Men som sagt, det går över och jag lyckas mana fram min magiska sköld av likgiltighet igen.

Tröttheten och likgiltigheten skrämmer mig inte så värst mycket. Jag vet att det är en berättigad reaktion på en ganska jävlig situation och jag tror att det kommer att gå över när (om?) trycket lättar.

Det som skrämmer mig är ilskan. Att jag fortfarande kan bli så helvetes jävla skitförbannad. Att jag fortfarande - inte alltid, tack och lov - kan få lust att sparka på barnvagnar. Att jag är nere en halv dag för att någon jävla kronprinsessa är på smällen och att hela världen tycker att det är märkvärdigt. Att jag faktiskt missunnar andra att bli gravida, till och med personer som jag tycker bra om och som inte heller haft det lätt. Men jag blir arg ändå, för det borde ha varit jag. Jag läser inte på några hemsidor eller diskussionsforum längre. Framgångssagorna gör numera bara ont, det hjälper inte om vederbörande lyckats bli gravid efter nio försök (ett mer än oss). Det blir bara ytterligare en bekräftelse på att jag inte tillhör den där världen av föräldrar, mammor och sådana-som-kan-bli-mammor. Avgrunden blir ännu lite djupare, ännu lite bredare.

Det värsta av allt är att jag inte fattar hur jag ska fylla igen den där avgrunden och kunna känna mig som en del av mänskligheten igen. Kommer jag någonsin att kunna gratulera någon till en graviditet och mena det? Kommer jag någonsin att kunna umgås med mina äckelfertila kusiner utan att vilja ge dem försåtliga nålstick och skämmas efteråt? Kommer jag alltid att tycka att kvinnor som pratar om bebislängtan är lite äckliga, som kannibaler eller vampyrer? En beeebis, ge mig en beebis! Så liten som möjligt! Det duger bara med en bebis! Ett nollställt litet knyte med sovande personlighet som är helt beroende av mig.

Nej, det värsta av allt är en sak som jag vet bortom all tvekan. Detta måste jag ta hand om själv. Jag kan inte lägga detta på mitt adopterade barn, att sluta avgrunden, att läka mig och få mig att känna mig hel och delaktig igen. Adoption är ingen bro över avgrunden.